Jobb och Firma

Det jobbigaste utlägget på hela året är helt frivilligt.

Det handlar om att sätta in de 12 000 skattefria kronorna på det privata pensionssparandet.

Fastän jag har bestämt mig en gång för alla att alltid göra detta så länge jag betalar statlig skatt så…

Vänta nu! Har inte gränsen för statlig skatt höjts igen. Min lön ligger med all rätt ganska stilla så jag borde nog kolla igen. Hm, måste räkna med de extra 24 000 som uppdraget i bostadsrättsföreningen ger, det går nämligen som lön.

Okej, nu har jag kollat. Nedre skiktgränsen ligger inkomståret 2012 på 401 100 kr. Till det ska också läggas grundavdraget, vilket max kan vara 33 900 för året. Då hamnar vi i närheten av min lön, men det finns ännu utrymme för att sätta av 12 000, så jag får väl göra det.

Jag kan väl återigen säga att anledningen till att jag sätter av pengar till IPS är att jag inte kommer att vara anställd när jag är 55.

Hur gör ni?

Nu har jag sparat i tre år och jag tänkte att det skulle vara kul att se hur det har gått från år till år.

Här är totalen och årsökningen:

2009-10-01 var eget kapital 166599

2010-10-01 var eget kapital 348965 och årsökningen 182366

2011-10-01 var eget kapital 632605 och årsökningen 283640

2012-10-01 var eget kapital  866216 och årsökningen 233611

Nästa sak att kolla på är det rullande värdet på de senaste 12 månadernas ökning.

På di.se idag: http://www.di.se/#!/artiklar/2012/8/20/sa-lite-sparar-svenskarna/

Artikeln lämnar många frågor, det hade varit bra att se siffrorna istället för den bortdribblande texten.

Det jag får fram av artikeln är att 33% har mellan 70′ och 120′ i sparkapital, och att mer än 25% har mindre än 10′. Detta räknas förutom eventuellt övervärde i bostaden.

Hur stor andel som ligger mellan dessa två kategorier och hur stor del som ligger ovanför den övre går inte att utläsa.

Bland kommentarerna hittar man exempel på personer som har väldigt liten buffert, men som amorterar så mycket de kan. De faller alltså in under kategorin som är ”dåliga” på att spara, men ändå är solida.

Själv är jag ju dålig på att amortera. Jag utökade till och med bolånet för att köpa en sommarstuga, trots att jag hade sparpengar. Jag tillhör alltså en kategori som inte nämns i artikeln, en sån som tar extra lån för att behålla sparandet. Jag har alltså ca 700 000 i obundet kapital, samtidigt som jag har bolån på 85% av värdet och en obelånad sommarstuga (ca 450 000).

Inget fel med att amortera, men jag är beredd att spela lite högre för att få avkastning.

Tillägg

Fick tag på pappersversionen och fick där hela resultatet av undersökningen. Det var inte alls så att 33% låg mellan 70′ och 120′, utan så att 33% har mer än 120′ i sparkapital.

En annan intressant sak i pappersartikeln är att välbärgade personer, med minst en halv miljon i sparkapital, hellre sparar än amorterar. Detta passar ju bra in på mig, så jag kan känna mig lite mindre unik.

Jag är ju helt insnöad på att inte jobba, men säg att jag plötsligt skulle bli sugen att jobba och tjäna pengar tills jag blev pensionär, då dyker ett nytt ”problem” upp. Vad skulle vi lägga pengarna på?

Om det inte längre handlar om att skapa passiv inkomst och ha en löjligt stor buffert, vad skulle vi då göra för alla våra sparpengar (ca 1,9 M)?

Det hade förstås varit trevligt att betala alla lån (1,6 M) och sedan spara pengar ännu fortare.

Eller samma dröm som alla andra, flytta till ett fint hus.

Inte en ny bil i alla fall, jag vägrar!

Frugan skulle nog gilla ett slöskonto, där vi går ut en gång i veckan på en larvigt dyr restaurang.

Kanske åka på dyra semestrar varje ledighet. Såntdär jag aldrig gjort; Alperna, Thailand, New York osv.

Jag vet inte, jag är nog för långt ifrån detta i mina tankar… Men när jag kollar på vad jag skrivit hittills är en sak i alla fall plågsamt uppenbar. 1,9 M räcker väldigt långt i alla sammanhang förutom när man ska köpa ett hus.

Det beror givetvis på hur man definierar det. Jag skulle i många sammanhang kalla mig rik om jag hade råd att inte jobba och ändå ha vad jag behöver. Men samtidigt kan man väl inte direkt kalla sig rik om man inte kan bo i det hus man vill eller resa dit man vill.

Ett gammalt välkänt dilemma helt enkelt. Men för mig har det klingat till av välkända klockor några gånger den senaste tiden. Min blivande fru känner nämligen många som är djupt insnärjda i karriären, med offantligt välbetalda internationella positioner i intressana företag. Till det kommer givetvis att de kan göra vad de vill när de väl är lediga (inte särskilt ofta), och bo var de vill och hur stort de vill (stora tomma hus är läskiga), samt köpa alla avundsvärda leksaker (som de inte hinner använda).

Min fästmö har helt köpt in sig på mina framtidsdrömmar om frihet och en pengamaskin som tuffar på åt oss. Men jag är inte säker på att hon inser att det innebär att man måste ge upp en del av den värsta konsumismen.

För mig är det inte ett problem att inse att jag inte kan göra oändliga jordenruntresor eller köpa en ny sportbil, men jag inser att det kan bli det för henne. Inte för att hon gör det nu, men det är så lätt att känna ett sug efter dessa prylar när man ser dem på nära håll.

Vi är kännande varelser, så det är naturligt att vi känner efter iställer för att tänka efter!

När vi sitter hemma på kammaren och räknar ut hur lång tid vi behöver för att skapa den avkastning vi behöver för att försörja en familj, så känner vi oss stärkta och målmedvetna. Det känns som att vi är lite speciella och har ett mål som de flesta inte förstår och inte kommer att uppnå. Men det innebär också att vi sätter ett tak för vår levnadsstandard, en prislapp på månadskostnaden, som vi inte får överstiga om vi inte vill flytta fram målet.

Ändå står vi och tittar på vännernas nya bil och tänker att vi minsann har råd med en likadan, eller pratar om västindiens lyxhotell, som om vi tänkte åka dit imorgon. Det håller inte!

Äta kakan eller ha den kvar, en klassiker.

Jag väljer definitivt att ha den kvar, den gör mig ändå bara fet och olycklig så fort den är slut. Får se om sambon förstår hur jag tänker.

Så hände det då. Min blivande fru har tagit sina nettotillgångar upp över en miljon kronor, varav 95% ligger på sparkonto.

Jag är glad för hennes skull och stolt över min del i det, att jag har hjälpt henne minska sina kostnader markant. Att hon har ökat sin nettoförmögenhet så snabbt de senaste månaderna har givetvis också väldigt mycket att göra med att hon bytte jobb och saftade på ordentligt på lönen.

Innan vi träffades levde hon ungefär som jag gjorde innan jag började med bloggen. Hon levde i tron om att hon var sparsam, men slösade i själva verket pengar på helt fel saker på grund av ointresse och dålig planering. Nu har hon gjort en budget och uppdaterar sina månadsrapporter, och känner på köpet mindre ekonomisk stress. Hon har inga problem att ”slösa” på det hon vill ha eftersom det är ett aktivt val och med i beräkningarna. Däremot rinner pengarna inte längre obemärkt mellan fingrarna.

Men detta innebär också att jag har förlorat ännu en tävling, den att komma först till miljonen! Men det är å andra sidan en tävling med flera vinnare.

Är det smart eller dumt att spara idag för att spendera imorgon?

Det är en återkommande fråga för sparare och det är en som inte har ett entydigt svar.

Förutom allt vi redan sagt så kom jag på ett argument just nu. Har du tänkt på hur jobbigt det är att gå till något sämre. De flesta bor bättre, äter bättre, kör finare bil, får högre lön och så vidare när de blir äldre.

Men de stackarna som blir av med jobbet och tvingas backa i sin standard, de har det inte lätt. Att gradvis få det bättre är nämligen något inbyggt i systemet, att gå åt andra hållet kan vara oerhört smärtsamt, vilket man ibland kan se i ögonen på de som drabbats.

Detta blir alltså ytterligare ett argument för att jag sparar nu och ”lever” imorgon. Det kanske skulle kännas logiskt för vissa att bränna pengar, resa och festa så mycket som möjligt när man fortfarande är ung. Man vill ju inte bli den gamle mannen i den sportiga cabben.

Eller vill man det? Om man kan hitta en nivå man är nöjd med när man är lite yngre, men ändå planera sitt liv så att man har det bättre när man är äldre, så är det väl bra? Det är väl bättre att ha möjligheten att köra omkring i en sportbil när man är 50 än att aldrig ha det?

Kanske kan man låna för att kunna köra sportcab när man är ung, men frågan är om man tycker att det var värt det när man är 50 och ska betala tillbaka det.

Här kommer ett inlägg om hur svårt det är att hålla fokus på de små sakerna man kan påverka när de verkar så minimala gentemot de stora sakerna man inte kan påverka.

Att ha en normalinkomst och samtidigt ha en kvarts miljoner på börsen kräver lite nerver.

Det är ju oerhört viktigt för mina långsiktiga sparplaner att jag lyckas spara 15′ i månaden. Då är det också viktigt att jag inte köper lunch ute, inte shoppar för sakens skull, inte kör bil i onödan och så vidare.

Härom dagen fick jag efter månader av väntan och påminnelser till slut ut min ”stilleståndsersättning” från försäkringsbolaget, för i höstas när min bil var på verkstan. Två och ett halvt tusen är alltid ett välkommet tillskott och det kändes bra. Men samma dag dyker börsen drygt två procent och mitt värde sjunker med 5 000.

Jag tror att många människor får problem när det dyker upp såna här situationer. Jag har många gånger sett hur folk börjar äta ute mer när de köper hus. Det är ju ändå ingenting jämfört med att hamna i en budgivning på hundratusentals kronor. Släng in en ny bil i lånet också, vad gör det, det är ju bara 5% av husköpet i alla fall.

Vissa saker kan man dock inte påverka och det gäller att ta dem med jämnmod och inte låta det påverka ens vanliga liv för mycket.

Jag kommer att fortsätta ta mina små egna steg, oavsett hur obetydliga de kan verka jämfört med andras stora steg. Det är i alla fall vad jag kan göra för att förflytta mig i rätt riktning.