Nästa miljon kan ta tid

Mellan miljon 4 och 5, liksom mellan miljon 5 och 6 gick det bara 15 månader, men jag är osäker på hur lång tid nästa miljon kommer att ta. I och för sig är vi redan halvvägs dit men inkomsterna ser inte så bra ut framöver. Mest för att frun är föräldraledig, men också för att mina optioner, som varit så lyckade två år i rad, inte kommer att bidra med så mycket de närmaste åren, troligen. Själv går jag på 80% som vanligt, vilket också spelar roll.

Alltså är vi mer utlämnade åt marknaden för hur vår utveckling ska gå.
Med drygt 2,5 miljoner har vi mer investerat än någonsin, trots att vi har nästan 1,5 miljoner på sidlinjen och drygt 2 miljoner avbetalt på lägenhetslånet.

Med allt det sagt är egentligen bara poängen att det blir svårare och svårare att styra utvecklingen för t.ex. när nästa miljon kommer. Marknaden bestämmer till stor del och det är så det måste vara. Gilla läget och fortsätt skaffa inkomster.

Dolda tillgångar

Det finns några få tillgångar som jag inte redovisar i månadsrapporten.

Dels är det personaloptionerna, som i sig själva inte har något stabilt värde förrän det är dags att lösa in dem. I och för sig går det att sälja dem utanför börsen, men då ska man uppskatta ett pris, vilket blir väldigt volatilt och snabbt kan gå ner till noll. Alla mina optioner står på noll just nu.

Men mina utlägg för optionerna kommer tillbaka i form av bonus. Det skulle jag i och för sig kunna redovisa, men dels har jag ju inte tillgång till dessa pengar innan de kommer på lönen upp till 2,5 år från nu, dels ska de skattas innan jag har dem. Uppskattat värde efter skatt är ca 200 000, lite beroende på hur mycket jag tjänar det år de faller ut.

Den andra stora tillgången är ännu mer abstrakt. Det är nämligen vårt stora konto på Försäkringskassan, alltså föräldradagar. Dessa dagar blir givetvis inte extrapengar, utan när de utnyttjas försvinner ju lönen, men i ett frihetsperspektiv är de värda nästan lika mycket som pengar på banken.

672,5 dagar har vi totalt, varav 210 dagar på lägstanivå (180kr/dag). Resten är ersättning på maxnivå, vilket är 967kr/dag.

Med det får vi alltså fram ett pengavärde på föräldradagarna: 180×210+462,5×967=485037,5

På något sätt är denna halvmiljon mycket relevant för oss som vill gå i tidig pension. Om jag t.ex. skulle vara nära att bli fri just nu, skulle jag veta att vi kan leva på detta i ca 1 år, även om vi skulle ta ut det på längre tid för att göra det bästa av skattesituationen.

Här skulle man kanske vilja optimera uttaget och göra så kallade “mini retirements” (från 4 hour work week). Alltså, t.ex. skulle min och fruns bonus förra året räcka till att ta hela året ledigt, i och med en lägre skattesats då vi inte skulle ha en annan inkomst. Men istället fortsatte vi att jobba och accelerera vår förmögenhet, och så att vi kan få bonus igen och så småningom ta ut bonus det året vi slutar jobba.

Man kan också se våra långa föräldraledigheter som minipension. Det hjälper mig också att ligga på gränsen till statlig skatt, även om jag får bonus.

Studielån påverkas av reavinst

Alla kanske redan vet det men för mig kom det som en överraskning att reavinst räknas som inkomst när det gäller att betala tillbaka till CSN. Jag märkte detta genom att min inbetalning gick upp från 1400 per månad till över 6000, för att vara helt återbetald vid årets slut.

Jag som ändå har för mycket pengar på sparkontot och funderat på att jag för enkelhets skull kanske ville betala av resterande lån, kunde hantera chocken och bara betala in dryga 70 000 direkt från lönekontot.

Så, nu var jag hastigt och lustigt av med CSN och kan sänka vår alldeles för höga månadsbudget med 1400 kronor.

Det var ju år 2017 jag dels sålde en lägenhet med rejäl vinst, sommarhuset och en massa aktier som kom av första omgången personaloptioner.

Frihet och förskola

Vi vill inte att barnen går för långa dagar på förskolan och anpassar oss så att vi kan vara med dem mer, t.ex. genom att gå ner till 80% arbetstid. Men att vara med dem hela dagarna är ganska påfrestande, så min insikt när jag var föräldraledig senast var att livet skulle vara exakt likadant om jag var ekonomiskt fri. Dagarna skulle ändå fyllas av att ta hand om barn, laga mat och städa, för att på kvällen smita iväg och träna lite.

När barnen når 0:an eller “förskoleklass” gäller skolplikt, så då får barnen gå även om en förälder går hemma och drar.

Vårt äldsta barn börjar nollan 2020, nästa 2022 och sista 2024, så det är väl ett bra mål att vara helt fria 2024. Annars kan man ju alltid driva företag eller så, om man vill att barnen ska vara kvar i förskolan, men eftersom det är kul med ett måldatum kan vi väl sätta upp 2024 som ett absolut måldatum för vår frihet.

Annars har jag ju en uträkning som visar när vi ser ut att kunna nå 10 miljoner i nettovärde, vilket skulle kunna försörja oss för alltid, i teorin. De två olika graferna visar september 2021 respektive september 2023, beroende på hur aggressiv tillväxt jag räknar med.

10 miljoner är inte heller ett mål som är totalt förankrat och övertygande tillräckligt, mest bara en rund siffra, bra som mål. Nej, 10 miljoner som mål utgår antingen från att vi räknar hela nettoförmögenheten som investerad, även om en del ligger i hus. Alternativt att vår budget blir lite lägre om vi fokuserar på att leva lite mer medvetet, t.ex. kostnader kring att arbeta, plus mer kostnadseffektiv mathållning. Det tredje är att jag är övertygad om att vi kommer att ha inkomster när vi slutar förvärvsarbeta. Jag arbetar gärna enklare jobb kort tid, t.ex. säsongsjobb inom trädgård eller korta inhopp på vad som helst. Även om det inte kommer att vara en lön man är van vid så kommer en väldigt liten del att försvinna i skatt.

När jag anpassar vårt pensionsdatum till barnens skolgång blir det dock mer naturligt att i någon mån jobba på till sommaren 2024. Då skulle vi kanske kunna ha 12 miljoner istället för 10, varpå våra valmöjligheter ökar en aning. Det är faktiskt inte så att vi nödvändigtvis ska flytta ut till ett billigt torp på landet, utan kanske istället utlandet drar, och vi måste ta höjd för lite större budget.

Frun är ju inte härifrån och man måste ta med i beräkningarna att hon vill omallokera oss ifall det till exempel skulle hända någon familjemedlem något.

6 miljoner investerat på börsen

Inte helt sant, men jag vill introducera vad jag kallar för ”investeringsekvivalens”. Det är hur mycket som t.ex. optionsinvesteringar motsvarar om det skulle vara aktier.

Det jag har satsat i mina innestående optioner är ca 230 000, men de motsvarar ett aktievärde på 3,8 Miljoner. Värdet rör sig alltså som om jag hade haft 3,8 miljoner investerat, även om det bara är en knapp kvarts miljon, med den nackdelen att de kan bli helt värdelösa om aktien går ner under en viss nivå.

Poängen med att titta på denna siffra är dock att även om mitt sparkonto är alldeles för fullt i dessa lågräntetider, så är det viktigt att veta att jag ändå har ganska ordentlig exponering mot aktiemarknaden.

Tillsammans med dessa 3,8 i låtsaspengar har jag 2,2 i ”riktiga” investeringar, vilket alltså blir mina 6 miljoner investerat.

Det är en lite magisk gräns att komma över bostadsvärdet med det investerade värdet. Jag hoppas att tiden för när det är så på riktigt inte är så långt bort.

Ska vi flippa frihetsmålet?

En stor nackdel med 4%-regeln och således målet att ha en arbetande förmögenhet på 25 gånger årsutgifterna ligger i att det är mycket svårt att veta när man kommer att kliva av ekorrhjulet. Om börsen går bra eller dåligt har mycket stor inverkan på slutdatumet, vilket kan vara lite knäckande om man känt att det börjar närma sig.

Om vi istället skulle bestämma oss för en tidpunkt när vi slutar våra vanliga jobb och vanliga liv, och istället anpassar våra utgifter och extrajobb till hur våra passiva inkomster ser ut?

Jag är alltså ganska säker på att jag kommer att ha extrainkomster på något sätt när jag slutar vara anställd. Jag gillar att arbeta hårt under korta tider, gärna med fysiskt arbete, så det borde vara väldigt lätt att hoppa in i olika branscher när det finns toppar (t.ex. hjulskifte vår/höst, packa ordrar på e-handel till jul, osv.)

Dessutom skulle min fru kunna bli extremt högfakturerande konsult för kortare uppdrag.

Jag tror att ett tidsbestämt mål skulle tilltala min fru mycket mer än det diffusa ”10 miljoner i nettovärde” vi typ har nu. Jag har sedan tidigare uppskattat att den tidpunkten kan sammanfalla med när dottern börjar förskoleklass, om drygt 4 år, men jag kanske kan revidera det till när det kommande barnet börjar förskoleklass, om drygt 6 år.

…om alla gick i pension…

En väldigt vanlig frågeställning när man pratar om att bli ekonomiskt oberoende är: hur skulle det gå om alla gick i pension (levde på investeringar). Det nämns bland annat i denna artikel om ett par som tänker gå i tidig pension.

Bra svar i artikeln. Mest troligt kanske att det aldrig skulle inträffa i sån omfattning att det skulle märkas i ekonomin, men låt oss hårddra det och filosofera lite.

Om så många gick i tidig pension att det hade effekt på ekonomin så tror jag att effekterna skulle kunna vara bland andra:

Lönerna skulle stiga
Målmedvetna unga människor slutar jobba. Då blir givetvis efterfrågan på skicklig arbetskraft större, så vi får en löneinflation, vilket får till följd att det blir ännu lättare att ta sig ur ekorrhjulet.

Urbaniseringen vänds?
Det här är jag inte helt övertygad om, då många säkert vill bo i hyfsat stora städer även när de är fria, men då får fler i alla fall möjligheten på riktigt att flytta ut till billigt boende på landet eller i mindre orter, om man inte behöver bry sig om att hitta ett arbete.

Varor blir dyrare?
Det här kommer att vara en förstärkning av vad vi redan ser sedan lång tid tillbaka. Lokalt tillverkade varor kommer att stiga mer i pris ju färre människor som vill tillverka dem. Så länge samma sak inte händer i andra länder kommer dock de flesta importerade varorna att vara billiga. Skillnaden är redan enorm och skulle bli grotesk.

Skattereformer!
Visst skulle vi, som artikeln säger, fortfarande betala moms, kapitalskatt och så vidare, men det gör ju folk ändå nu för tiden, plus att de betalar alla löneskatter. För att väga upp förlusten ”måste” ju staten ta in skatterna på något annat sätt. Då lönerna stiger kan de ju pungslå de färre arbetarna med lite högre marginalskatt, men de måste också ge sig på dem som har brutit sig fria, vilket de gör enklast genom att chockhöja skatten på ISK. Om många i princip lever på utdelningen måste ju staten konfiskera den inkomsten.

Invandring
Arbetskraftsinvandringen skulle få helt andra proportioner än nu, då många hålls tillbaka av oklara regler och osäkerhet om att få stanna. Skulle det saknas skattebetalare och kvalificerad arbetskraft samtidigt som vi har så många fina globala företag i Sverige skulle skatteintäkterna kunna räddas av att efterfrågad, högutbildad arbetskraft skulle komma hit från länder som ännu inte nåtts av en utarmning av arbetskraften, typ Indien och Kina.

Utvandring
De unga pensionärerna skulle givetvis flytta till varma, gärna billiga länder, åtminstone under vinterhalvåret. Sverige riskerar att bli som en semesterort, tänk Visby, på vintern.

Miljö
Nu märker jag att jag svajar lite i argumentationen. Jag kan inte bestämma mig för om vi verkligen får färre som arbetar eller om det kommer in nya, som ersätter de som går i tidig pension. Men om det blir färre som arbetar kommer Sverige åter att ändras dramatiskt i samhällsbyggnad och hur en normal dag upplevs. Trafiken kommer att minska drastiskt, men kanske mest jämnas ut. Det måste ju de facto till en fantastisk överkapacitet i trafiken om de flesta ska ut och åka ungefär samma tider. Om det sprids ut mer kommer vi inte att behöva bygga ut vägnätet på länge länge i Stockholm. Folk kommer givetvis i mycket mindre utsträckning åka bil, då det mesta har med arbete att göra. Visst, man kommer att göra utflykter istället, men man kommer att promenera och cykla till skolor och dagis då man har lite mer tid, så vardagsåkandet kommer att minskas väldigt mycket.

Närmiljön kommer också att vara mycket trevligare. Nu när jag är ute och går i förorten på pappaledigheten träffar man bara på några kufiska dagdrivare och andra kufiska föräldralediga. Med en massa drivna och kreativa tidiga pensionärer kommer bostadsområdena vara fyllda av liv och rörelse istället. Kanske blir det inte några nya kaféer och restauranger dock, det är ju sparsamma människor vi pratar om.

Pensionerna
Självklart måste staten också se till att vägra statlig pension till de som sett till att fixa det själva, bara för att de kan. Det går nog att lagstifta så att de tidiga pensionärerna inte får ut ett öre i statlig pension. Miniminivån ”garantipension” kommer att villkoras till att åren med frivilligt icke-arbete inte alls räknas, precis som det är för invandrare som varit mindre än 40 år i landet vid pension. Det paradoxala blir då att om man var arbetslös och levde på A-kassa och Soc. en längre tid har man ändå rätt till pension. Staten måste ju faktiskt ta hand om alla, även om de aldrig bidrar.

BNP
Ja, BNP sjunker för Sverige. Eller också blir vi produktivare när vi blir fria, för att många av oss hittar sin passion och skapar nya, bättre varor och tjänster! Men samtidigt är den tidiga pensionären sparsam och icke-konsumistisk till sin natur, men det kanske bara betyder att vi importerar mindre skräp.

Det är allt jag kan komma på nu, men jag skulle vilja ha mer idéer kring detta, så kommentera!

Sparkvot: 85, 50 eller 25%

Jag redovisar ju sällan sparkvoten, mest för att vår ekonomi är lite rörig, med många konstiga sällanutgifter och aningen oregelbundna inkomster.

Dock har jag följt upp utfallet av budgeten, eller gått igenom spenderandet, under hela 2017.

Det visar sig att om jag inte räknar med fruns engångsbonus 2017 blir sparkvoten ca 25%.

Om jag räknar med den bonusen men inte med min egen optionsbonus blir sparkvoten ca 50%.

Räknar jag med alla inkomster, även min optionsbonus, blir sparkvoten fina 85%.

Man kan sammanfatta det med att vi inte är så bra på att spara från våra inkomster, men vi blåser inte våra bonusar.

Extrem säkerhet vid pension

Jag kom till en insikt angående de härliga bloggare som nu gått och går i pension i närtid, plus de som har planer på att kliva av jobblivet.

De bygger oftast upp en otroligt stor säkerhet, så att de aldrig ska måsta jobba igen. Det är helt okej förstås, men går väldigt mycket emot hur många har sett på sin ekonomi under tiden de har byggt upp förmögenheten. Jag menar, att man är villig att investera i Ryssland, småbolag eller belåna sin aktieportfölj, men när man ska sluta jobba räcker det inte med att gå efter 4%-regeln, de ser även till att ha lite extra och inte räkna med extrainkomster eller pension.

Ett undantag är Onkel toms stuga, han har inte jättemycket buffert och räknar dessutom med att förmögenheten går ner en aning tills det är dags att börja ta ut pensionspengar.  I alla fall utifrån vad jag kommer ihåg ifrån hans utsago i den eminenta podd han gjorde ett tag.

Det kan finnas en stark psykologi i att se till att man med största sannolikhet inte ska behöva ”krypa tillbaka med svansen mellan benen”, men vi jobbar ju hela tiden med sannolikheter, och med det i minnet skulle nog jag välja att gå något år i förtid, med risken att behöva täcka upp med lite extrajobb om avkastningen inte blir så bra något år efter jag gått i pension.

Men visst handlar det också om att man har ett jobb som säkert är helt okej och som betalar bra, vilket man inte är säker på att man får om 5 år när man vill jobba lite extra. Å andra sidan får man väldigt bra betalt för lite extrajobb om man skattar som en låginkomsttagare. Själv gillar jag hårt kroppsarbete och skulle kunna tänka mig att köra däcksskifte, packning på webblager, eventfix eller något annat där det behövs mycket jobb under en kort tid.

Man behöver inte vara smart för att kunna spara

Jag är inte en total dumskalle men det är ganska ofta jag känner mig underlägsen när mitt jobb blir tekniskt och tufft.

När man inte är så självsäker och övertygad om sin egen briljans kan det vara svårt att tänka sig varför just man själv ska klara av att bli förmögen, när de flesta verkar ha så svårt för det.

Men det trevliga är att spara är lätt, det är bara inte så vanligt. Och när man sparar är det mycket lättare att investera.

Det vanligaste misstaget med investeringar är att inte investera…

Folk är så himla duktiga på sina jobb, så imponerande med sina hobbyer, så dedikerade till sina barn, att de kanske tror att de måste bli riktiga klippare innan de vågar investera något alls på börsen. Så det är lättare att skaffa en ny bil, precis som grannen, för då vet man ju att man får något för pengarna, och alla andra kan se att man gör bra ifrån sig.

Planen för mina 2M på sparkontot

Det känns inte riktigt rätt att ha två miljoner på ett sketet sparkonto om man vill kalla sig någon slags investerare, men jag har mina skäl.

En halv miljon är vikt för skatt, vilken jag tänkt betala före mitten på februari.

Av den halva miljonen är ca 150′ för vinsten på optionerna, 300′ för den sålda lägenheten och resten på det sålda sommarhuset.

De övriga 1,5M tänkte jag spara till i vår och nästa optionsinlösen, vilket går jämt upp med inlösensumman plus reavinstskatt (om jag väljer att ta bort dem från depån direkt).

Tänkte förresten försöka räkna lite på olika scenarier och när det blir fördelaktigt att låta aktierna stå kvar i depån och när det är bäst att flytta till ISK. Min intuition säger mig att för aktier med hög direktavkastning så bör det löna sig ganska snart att föra över till ISK, men vad vet jag.

Lycklig av att spendera?

Att spara pengar har ett otroligt starkt stigma. Vågar man träda fram som en som gillar att spendera mycket mindre än man får in är man direkt en måltavla för folk som vill tala om för en att man förspiller sitt liv, att man inte lever nu, att man är en sorglig typ som inte kan njuta.

Det är ett ständigt återkommande tema, men just nu vill jag bara säga en sak:

Jag blev riktigt lycklig först när jag insåg att jag kan spara pengar, månad efter månad.

Istället för att prata om det fantastiska i att någon gång kanske bli fri från löneinkomst, eller åtminstone köpa sig lite mer fritid eller säkerhet, så ska jag berätta att sparande har gjort mig lycklig.

Enkelt.

Så får de tro mig eller inte, men då har jag i alla fall varit ärlig och kanske sått ett frö.

Vänjer mig vid större volla

Jag minns hur det kändes för några år sedan, när jag satt på jobbet och såg hur aktierörelserna gjorde att min förmögenhet åkte upp eller ner med upp till fem tusen på en dag. Det var som att arbetsinkomsten inte betydde något, vilket är helt fel då kursuppgångarna inte var riktiga inkomster, bara lite volatilitet.

Nu är det lite annorlunda. Jag sitter bland annat med aktier värda över 1,5 miljoner i ett mindre bolag med låg handel, som lätt kan göra att min förmögenhet rasar med 50 000 på en dag.

Då är det viktigare än någonsin att hålla ögonen på det stora målet i fjärran och inte stirra sig blind på att man just nu blir fattigare.

Det är förresten inte lätt att hitta rätt sorts mål på vägen. Man måste ha delmål, men väljer man fel sorts delmål kan man ta fel vägval och fokusera kortsiktigt istället för långsiktigt. Därför är det nog bra att sätta upp sparmål och inte bara delmål för nettoförmögenheten.

Jag har ju en budget som vi försöker hålla, så den får väl fungera som sparmål, annars tittar jag ju väldigt mycket på månadsrapporterna och har varje ny miljon som delmål, på vägen till tian, det stora målet.

Om jag misslyckas med mitt mål

Mitt långsiktiga mål är ju, som för alla andra, att leva på utdelningarna eller av passiva inkomster, vilket jag har satt till uppnått vid 10 miljoner i investerat kapital. Ja, målet är egentligen satt till 10 miljoner i total förmögenhet, men tanken är att vi ska ha ett billigt boende när vi checkar ut, så det kommer nära i alla fall. Känns som 10 är tillräckligt högt att sikta mot…

Men att misslyckas är ju gruvligt och hemskt. Skulle jag våga uttala målet för någon jag känner skulle det kunna bli väldigt jobbigt om de frågade år efter år och vi aldrig skulle uppnå det. Skulle även vara lite tufft angående bloggen och alla rosa scenarier jag målat upp här.

…Men sen tänkte jag efter…

Nu har vi kommit halvvägs. Om vi aldrig skulle bli rikare efter detta har vi i alla fall ett lågt belånat boende (om vi använde kontanter till amortering) och årlig utdelning på ca 130 000 kronor, vilket motsvarar ett par månadsinkomster, och vem skulle säga nej till ett par månaders extra semester per år?

Anledningen till att jag funderar så här är att om jag nämner för någon att målet är att ”gå i pension” eller bli ”ekonomiskt fri” möts jag av skepsis och att det i princip är omöjligt. Jag har svårt att svälja det. Folk låser hellre in sig i en trygg känsla av uppgivenhet än funderar på vad de egentligen säger.

Senast igår kväll när jag satt och drack whisky med en granne råkade jag bara nämna ordet pension och han sa ”ha, tror du att det kommer att finnas någon pension när det är dags för dig”. Och hur många gånger har man inte hört det?

Lyssnar man till lite mer sansade tungor heter det att man kanske måste jobba tills man är 67 eller kanske till och med 70. Så, då kanske ett ambitiöst frihetsmål bara får det klena resultatet att man kan gå i pension i en rimlig(?) ålder av 62. Fortfarande bättre än de flesta.

Alla som funderar i banor av ekonomisk frihet, kör! Ni kan inte misslyckas, man blir friare för varje krona!

Måste upp 1,2 miljoner på ett år

Jag har ju min lilla ovetenskapliga projektion av utvecklingen och måldatumet för decamiljonen, som ni kan utläsa längst ner på månadsrapporterna.

Varje gång jag har en bra månad måste jag justera ökningstakten uppåt och tvärtom, så nu när vi tagit ordentliga kliv på sistone är måldatumet närmare än någonsin. När man tittar på vad det egentligen innebär för t.ex. det kommande året blir skiten dock verklig och aningen otrolig. Vi har ju inga fler sommarhus att sälja och frugan kommer inte att få några extra bonusar likt den i våras.

För att vi ska hålla samma takt om ett år krävs det att vi är 1,2 miljoner rikare (enligt metod ett, den snabbare metoden). Och måldatumet som står just nu är bara tre år bort, vilket hade passat mig ganska väl. Men det betyder ju en dubbling av hela förmögenheten såatteeh…

Känns instinktivt lite tufft, men jag ska spela upp ett scenario så ska vi se.

Bovärdeökning: 400 000
Optionsprogram: 400 000
Fruns ordinarie bonus: 100 000
Aktieutdelning: 100 000
Lönesparande: 300 000
Summa: 1,3 miljoner

Då är alltså inte kursrörelser inräknat på de 2,7 miljonerna vi har investerade. Dessa kan ju radera ut en stor del av de ovanstående posterna, men det är ju lite svårt att uppskatta.

Ovanstående poster är också bara uppskattningar. Det är väl i princip bara lönesparandet och aktieutdelningen som kommer upp i riktigt god sannolikhet.

Men det är i alla fall lätt att se att det inte är omöjligt för den goda utvecklingen att fortsätta. Följs den utvecklingen är det 1,7 miljoner som gäller året efter.

Det är mycket press på det där åttonde underverket…

Femmiljonersgränsen passerad

Vi gick strax över 5 miljoner i juliredovisningen men föll sedan tillbaka månaden efter. I och med husförsäljningen kommer vi i alla fall att stabilisera oss över 5 miljoner och kan fira det.

Precis som vid förra miljonpassagen tänkte jag fundera lite på vad som hänt mellan de två milstolparna och hur vi kan tänkas komma till nästa.

Jag förutspådde ju senast att det skulle ta 14 månader mellan 4 och 5 miljoner, men det tog 16. Vad som var avgörande var fruns och min bonus.

Nästa miljon är redan på god väg i och med husförsäljningen, vilken gav mer pengar än jag vågat hoppas. Om sen frugan får bonus i vår igen, plus att mina optioner står sig, så ska det inte mycket mer till för att vi ska nå sjätte miljonen nästa sommar. Mycket hänger i och för sig på mina aktier. Om mitt företag hackar till lite, eller om vi får en börssättning, så kommer nästa miljon att vara fjärran, men om det istället bara går hyfsat så når vi med lätthet nästa miljon 12 månader efter den förra.

Varje miljon är ett delmål, som är kul som mål men oväsentligt sett till slutmålet. Det spelar liksom ingen roll om en börssättning gör att jag når sjätte miljonen ett år senare, när det viktiga är att jag fortsätter att köpa aktier, så att jag kan leva på dess avkastning när slutmålet är nått.

 

Snart mycket cash igen

Vi har redan nu 850 000 på kontona, men 460 000 är reserverat för skatt att betala i början på nästa år.

Snart kommer försäljningen för vårt obelånade sommarhus in på kontot, vilket innebär ca 1,2 miljoner till. Totalt alltså snart över 2 miljoner i kontanter igen, varav en dryg halvmiljon är reserverad för skatt.

Så, vad gör man med 1,5 miljoner?

Jag funderar på detta:

  • Jag behöver ca 1,3 miljoner i vår för att lösa ut de nya optionerna, förutsatt att inte kursen tokrasar.
  • Jag skulle vilja betala ner bolånet med knappt 900 000 för att hamna på 50% belåning och möjligheten att utnyttja Avanzas superbolån, när de har utrymme för det nästa gång.

Vad göra?

Är ganska beslutsam om att fortsätta utnyttja optionerna till att långsiktigt äga aktier i bolaget där jag jobbar, så det får väl stå högst i prio. I och för sig den största risknivån, men det är också det som särskiljer mig från andra. Hade jag velat ha det som alla andra hade jag gjort som dem.

Sen är det inte säkert om och när Avanza kan erbjuda samma goa lån igen, så det är inte gott att ändra andra investeringar för den skull, även om det hade varit sagolikt att ha 0,79% i låneränta.

För stort mål och ingen plan

Jag jobbade med en managementkonsult från den fina firman ett tag. Vi hade många intressanta samtal, varav några rörde pengar.

Han ville bli finansiellt fri, och kanske i och med det flytta till Åre och öppna en friluftsbutik. Han var lågt belånad (30%) på ett 6-miljonersradhus men verkade inte ha några pengar i övrigt. Säg att det blir drygt 4 miljoner, alltså ungefär som oss.

Men för att känna sig ekonomisk fri påstod han sig behöva 50 000 per månad, efter skatt, i inkomst av kapital. Och det var endast för honom, inte för hela familjen!

Han var öppen med att hans årslön låg på en miljon, vilket jag råkar veta blir just över 50 000 i månaden efter skatt. Han sparar alltså i princip ingenting utöver möjligen en mindre amortering.

Hur man då ska kunna spara ihop ca 8 miljoner ytterligare fanns det givetvis ingen plan för, men det är väl som de flesta andra, och som jag själv resonerade förut; det kommer säkert möjligheter längre fram, med högre lön, affärsmöjligheter eller liknande.

Pensionsavstämning 2017

En koll på pensionen brukar vara enerverande, särskilt då det finns så många små skitkonton som jag inte verkar kunna slå ihop.

Det blev åtminstone bra avkastning på Premiepensionen för första gången eftersom jag chansade på Ryssland. Vill inte riktigt vara kvar där så jag undrar vad jag ska välja istället framöver.

Tiotaggarlösningen har det matats in en del pengar i men nu är det slut med det, då jag åtminstone när jag är föräldraledig delar av året kommer att sluta betala in till den.

capture

Mental förberedelse att köpa hus före kraschen

Jag har spelat upp många scenarier i mitt huvud för att rättfärdiga att köpa det där huset.

En möjlig mental utväg är att om det inte är det sista huset vi kommer att äga, om vi nån gång vill köpa det där fantastiska huset vid vattnet eller den där stora gården på landet, då kommer det att funka ändå.

Säg att vi köper för 7 miljoner
Vårt drömhus kostar nu 14 miljoner
Vi bor där i fem år och värdet går ner till 3,5 miljoner.
Då kostar vårt drömhus 7 miljoner.
Om vi har amorterat eller sparat så att vi har utrymme för en ny kontantinsats (på minst 525 000) så kan vi köpa drömhuset.
Då har vi förlorat 3,5 miljoner i värde på vårt första hus men sparat 7 miljoner i inköpspris på vårt andra hus.
Förutsatt att vi verkligen får vårt drömhus är detta alltså inget dåligt scenario. Netto sparar vi alltså 3,5 miljoner på fallet och har möjligen också chans att betala av drömhuset under vår livstid.

Alternativet att det aldrig kraschar
Vi köper för 7 miljoner
Vårt drömhus kostar nu 14 miljoner
Vi bor där i 10 år och värdet går upp till 10,5 miljoner (ca 3,5% per år och 50% totalt)
Vårt drömhus kostar nu 21 miljoner
Vi får alltså 3,5 miljoner i värdeökning på huset men måste lägga till 10,5 miljoner utöver det för att köpa drömhuset.
Visst, det kanske går att låna billigt då också men det är inte troligt att vi kan betala av huset under vår livstid.
Netto förlorar vi alltså 10,5-3,5 miljoner, alltså 7 miljoner, plus att vi får vårt drömhus 5 år senare.

Tidigare äldre inlägg