Jobb och Firma

För en person med en vanlig inkomst är det ganska lätt att motivera sparande. Man förklarar vikten av att ha en buffert och hur mycket pengar det finns att spara på att aldrig behöva ta en kredit eller ett topplån eller billån. Att ha några tusenlappar över varje månad ger en också valfrihet att köpa den där resan eller uppgradera boendet när den fina möjligheten dyker upp.

Men hur övertygar man någon som med lätthet sparar 15 000 kronor i månaden att inte spontanköpa en kappa eller tänka på att kolla vilken ost som har extrapris denna vecka?

För en del människor är det stötande att vilja bli snuskigt rik och till och med fyllt med skamkänsla att välja ett billigare alternativ än den som tjänar hälften så mycket.

Min sambo känner mycket väl till min syn på sparande och har ett närmast skamset uttryck när hon har köpt portionsförpackad lax för 240 kr/kilo eller föreslår att köpa en möbel som inte kommer från IKEA.

Själv slits jag mellan två känslor. Jag sparar gärna så mycket jag kan, för jag vill sluta jobba så snart som möjligt. Men jag kan ju inte heller förebrå henne att vilja ha fina saker av sånt hon bryr sig om, hon tjänar ju dubbelt så mycket som jag gör.

Samtidigt blir ju inte jag rikare av att hon har en bra inkomst, så varför ska hennes möbel- och utsmyckningslust drabba mig? Hon anser sig fortfarande vara sparsam, men absolut inte lika sparsam som jag (som inte heller är supersparsam), men jag gissar att de personer hon kommer att umgås med på nya jobbet antingen kommer att påverka henne så att hon vill ha lika fina saker som dem, eller att hon får avsmak för allt sånt och inser att lyxkonsumtion kan vara innehållslöst.