Jobb och Firma

En fastighetsmäklare till kom på besök härom dagen. Han hade lite fler frågor på lite kortare tid och gav en lite högre värdering.

En miljon sexhundra tusen satte han, vilket är en hundring högre än den förra. Bra så långt men inget som gör någon skillnad för mig eftersom min bank redan har accepterat en värdering på samma belopp.

Däremot samarbetar de med en bank som ger bottenlån till 85% av värderingen, istället för de 75% min bank ger.

Detta skulle göra att jag kan utöka lånet till att finansiera hela min del av sommarstugan, och på så sätt använda mina kontanter till annat, om det nu blir aktier, företagsköp eller renovering och utbyggnad.

Inte så kul att flytta till en ny bank kanske. Man kan ju alltid använda ett bud till att spela ut bankerna mot varandra, särskilt om de föreslår en bra ränta. Däremot verkade själva lånets andel av värderingen inte gå att göra något åt på min bank.

Det jag ser fram emot minst är flytten av mina företag till en ny bank, men det kanske jag inte måste göra.

Nu väntar jag på ett samtal från den nya banken. Det ska bli spännande.

Jag brukar inte stämma in i klagosången om bankernas ondska, men nu ska jag passa på att ge lite kritik.

För bara några år sedan var en del låneinstitut, med SBAB i täten, beredda att ge bottenlån på upp till 95% av värdet på en lägenhet. Nu när många har klagat på bankernas frikostiga inlåning och det har kommit en lag om att hypotekslån bara kan tas till 85% av värdet, har de blivit mer restriktiva. Gott så, men självklart är det låntagarna som får betala.

Jag säger inte att det är dåligt att man måste ha en större kapitalinsats, eller alternativet att tvingas till ett dyrare topplån. Men vi måste vara på vår vakt och se vilka utökade möjligheter bankerna plötsligt fått att tjäna mycket mer på våra bolån.

Swedbank, min bank, har hittat på att de bara tar nya eller utökade hypotekslån till 75% av värdet. Utöver det går det oftast att låna men då till högre ränta, givetvis.

Trevligt för bankerna att de får nåt att skylla på för att öka marginalerna!

Men för den länge överhettade bostadsmarknaden är det nog ändå ett bra drag.

Nu har jag rett ut det utökade lånet med banken. Min mäklare hade fel, eller hade inte förstått riktigt vad jag var ute efter. Visst går det att låna (i Swedbank) till 85% av värdet men inte till bottenlån, vilket var hela min poäng.

Istället sa min bankman att han var beredd att acceptera värderingen 1,6 M. Mäklarens värdering är 1,5 M +-100 000. Det gör att jag kan låna 150 000 extra av banken, med lägenheten som säkerhet.

Om vi går tillbaka till värderingen på månadsrapporten så har jag bestämt mig för hur jag ska göra. Jag tycker att det är viktigt att följa mitt sparande och utvecklingen på mina börsinnehav, så därför vill jag inte öka bostadsvärderingarna i månadsrapporten till hela mäklarens värdering. Däremot vill jag ju inte heller att mitt utökade lån ska påverka totalen negativt. Därför höjer jag värdet på lägenheten lika mycket som jag ökar lånet.

När jag renoverar kommer jag att öka det bokförda värdet på det jag renoverat med lika mycket som jag betalat för renoveringen, annars skulle det bara försvinna pengar. Renovering och underhåll är ju inte konsumtion.

Jag tog äntligen fram min gamla förlovningsring och den ring jag hittade (lämnade in till polisen och sedemera äger), och tog med dem till en butik och sålde dem.

Jag kollade inte ens upp vad jag kunde få på andra ställen, jag tog bara emot de 1600 kronorna kontant och tycker att det är ganska skönt att slippa ha ringarna liggande längre.

Det är kanske dumt förstås, att lita på att man inte blir lurad. Jag borde ju ha kollat upp priset på nätet och hos andra handlare förstås. Samtidigt är det lite lustigt hur en del tycker att det är jätteviktigt att spara någon hundring hit eller dit när det gäller sånt som ”man ska” kolla upp och förhandla om, som mobilabonnemang eller bensin, men helt struntar i att vara prismedvetna när det gäller att gå ut och äta eller köpa nya vinterkläder.

Eller har den det?

Jag ser i alla fall lite annorlunda på framtiden nu när jag har en flickvän jag ser fram emot att skapa ett nytt liv tillsammans med.

Tidigare var jag över huvud taget inte intresserad av att leva i nuet de närmaste åren. Jag kunde tänka mig att spara maximalt och satsa när nedgången på börsen kom.

Nu börjar funderingarna gå att det är hus och barn som gäller, inte investeringar. Om jag plötsligt har en flickvän som tjänar 65 lapp i månaden, hur ska jag då övertyga henne om att bo i min lägenhet och spara pengar?

Hur ska jag bli ekonomiskt oberoende om jag blir tvungen att köpa hus och bil?

Vi får se vilken väg detta tar. Jag vet att jag är beredd att satsa mycket på detta förhållande, men jag kommer definitivt att fundera på hur jag skulle känna mig om jag om två år står ensam och gått ifrån min ekonomiska plan. Vad är jag beredd att offra? Jag känner så många som inte har ängnat sådant en tanke och står där chockade, ensamma, utan drömmar och utan ekonomisk stabilitet. Mitt i livet dessutom.

Nej, med risk att verka synisk ska jag hålla huvudet kallt och fundera igenom vad som händer om det inte går som vi tror att det ska.

Jag kan inte berätta så mycket men jag har fått förmånen att vara gäst på ett välgörenhetsevent. Alltså ett sådant som man kan se på ”Desperate housewives” eller ”Sex And The City”.

Där fanns högdjur, kändisar, kungligheter och annat löst folk. Det var mingel, middag, underhållning och givetvis en auktion.

Jag träffade många människor som hade jobbat färdigt och numera jobbade med att spendera pengar på bästa sätt. En helt annorlunda värld. Väldigt spännande men för mig helt overkligt. Jag jobbar för att någon dag ha deras situation men jag vill inte någonsin tycka att det livet är naturligt.

Jag har frågat folk och surfat runt på forum. Det verkar finnas många varianter på hur man lägger upp ekonomin i ett förhållande, men i huvudsak är det tre förhärskande sätt:

1. Alla gemensamma kostnader betalas hälften var.

Fördelar: Egenbestämmande som om man levde ensam

Nackdelar: Olika mycket att spendera om man tjänar väldigt olika, vilket kan inskränka på vad man kan/vill göra med sin gemensamma tid, till exempel resor. Lär även funka sämre om man har barn och någon måste göra extra uppoffringar, som karriär eller arbetstid.

2. Kostnader delas procentuellt efter vilket löneförhållande man har.
Detta är kanske det mest intrikata systemet. För mig känns det bara som att man får betala ännu en skatt för att man tjänar bra.

Fördelar: Upplevd relativ rättvisa.

Nackdelar: Mindre gemensamhetskänsla och mindre motivation att tjäna bra.

3. Helt sammanslagen ekonomi.
Alla pengar går in i samma pott, varifrån alla räkningar betalas och alla inköp görs. Resten av pengarna spenderas eller sparas gemensamt. Man kan tänka sig varianter på denna modell, där man får en ”månadspeng” som man kan välja att spara eller spendera. Bra om man har olika dyra nöjen eller om den ena vill spara eller spekulera, men inte den andra.

Fördelar: Enkelt och total gemenskap i förhållandet.

Nackdelar: Den som har mycket bättre lön blir av med hälften av mellanskillnaden i ett enda svep.

Berätta gärna hur ni gör!