Swedbanks boindex

Index är bara ett tal som gör att man enklare kan jämföra vad som händer med olika siffror över tidens gång.

Swedbank har ett som de kalla boindex, där 100 på index betyder att ett hushåll lägger 15% av sin bruttoinkomst på boendekostnader. Jag tänkte redovisa vad vårt index ligger på.

Vi bor ju som ni vet billigare än vi skulle kunna, men månadskostnaden är inte på något sätt låg och jag har ju maxat lånen nyligen.

Jag hittade uträkningen för boprisindex här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Boindex

Vår uträkning ser ut så här:
100*(0,15*(480000+780000)/((1400000*0,035)+12000))=310

Alltså som väntat galet bra, men det är ju en förutsättning att man bor mycket billigare än man skulle kunna, om man vill kunna spara för att frigöra sig själv.

Intressant att se hur faktorerna påverkar index också. Om jag inte hade ökat lånet hade det varit på 380. Hade dessutom frugan fått full bonus skulle det stiga till 480 och så vidare. Men det är ju inte så intressant där uppe, för indexet stiger mot himlen när lånen går mot noll.

En logisk uppdelning?

Jag har bara träffat ett fåtal par i Sverige där bara den ena är anställd och den andra har hand om hem och barn. Den vanliga uppfattningen är nog att det inte går att försörja sig på en lön, om man inte har en VD-post eller liknande. Det stämmer säkert, eftersom folk med höga positioner tenderar att ha höga utgifter, men det måste ju inte vara så.

Jag ska bara som motvikt beskriva hur det ser ut i vårt hushåll. Min fru tjänar 40 000 efter skatt (före eventuell bonus), och vi gör av med ca 30-35 000 per månad. Vi skulle alltså klara oss, men vill gärna ha lite större buffert än så, eftersom vi ännu inte har barn, bor i villa eller har den kapitalinkomst vi vill ha. Men vi skulle klara oss på hennes lön!

Hon trivs på sitt jobb, men tycker att det är ganska slitigt och vill uppnå total ekonomisk frihet någon gång i framtiden. Hon inser kraften i att driva företag, men det hinns inte med att starta något så som hennes jobb ser ut just nu.

Jag vågar väl inte ens föreslå detta, det känns som något som måste komma från henne, men jag skulle kunna tänka mig följande scenario:
Hon försörjer oss under tiden som jag fortsätter bygga mina företag (vilka hon är delägare i). Efter ungefär 5 år är mina företag så starka att de lätt kan försörja oss bägge. Efter ytterligare några år kan vi driva företagen utan att göra det dagliga arbetet själva.

Egentligen finns det fler lager i detta. Hon har pluggat och gjort karriär och har många sociala kvalitéer, men saknar all form av praktiskt handlag och mycket vardaglig kunskap, vilket ibland får mig att måsta bita mig i tungan och inte utbrista; Du är bra på att tjäna pengar och jag är bra på allt annat, så jag tycker att vi delar upp sysslorna så.

Blir vi lyckligare av pengar?

Ett kärt ämne som Compricer tog upp i sitt senaste nyhetsbrev.

Svaret är som sig bör nej. De tre orsakerna till att pengar inte gör folk lyckliga är enligt Compricer (kortfattat):

  1. Det är relativ inkomst som är viktig. Vi är bara lyckligare om vi tjänar mer än grannen eller kompisen, och det är stor chans att man börjar umgås med mer välbetalda människor när man blir mer välbetald.
  2. Materiellt hög standard ger kortvarig lycka och nivån skruvas även upp så fort du fått det du vill ha.
  3. Föreställningen att mer pengar ger oss mer tid är felaktig, istället jobbar vi mer när vi tjänar mer.

Jag tror att det finns sanning i detta, att detta gäller i viss utsträckning för de flesta. Men om jag gör det, varför tror jag då att jag ska bli lyckligare med mer pengar? Först tittar jag på de tre punkterna ur min synvinkel.

  1. Det kanske låter förmätet men jag tycker mig stå över detta. Det gör mig absolut inget om mina vänner tjänar mer än mig, helt säkert! Varför skulle det, det drabbar ju inte mig negativt. Ännu värre är det om en man har problem med att ha en fru som tjänar mer. Hur osäker är man om ens ”manlighet” inte fixar det? Man ska väl bara vara glad att familjen har mer resurser.
  2. Jag slåss hela tiden emot att öka min materiella standard. Jag har ju stora resurser och tror ibland att jag ska bli lyckligare med en större lägenhet, ny bil, ny cykel eller nya kläder. Men jag sansar mig oftast och vet att jag inte blir lyckligare och att jag påverkas av reklam och annat till att konsumera mera.
  3. Detta är mitt hela mål med att ”bli rik”, att frigöra tid. Eftersom jag inte väljer karriärvägen vet jag att jag inte kommer att jobba mer på min anställning, men däremot är det ju möjligt att jag jobbar mer på mina egna företag. Kanske är det samma sak, men det viktiga är nog att man här kan göra medvetna val. Man kanske vill jobba mycket och hårt för att det är kul och man känner att man uträttar något, men då ska man se till att man hittar en nivå så att man inte hela tiden har dåligt samvete, är stressad, eller plötsligt en dag inser  att man missat sina barns uppväxt.

Frågan ”blir man lycklig av pengar” kräver först och främst en definition av frågan.

Hur mycket pengar pratar vi om och vad är utgångsläget?

För egen del väljer jag utgångsläget just nu, 850′ i förmögenhet och 27′ i månaden, netto.

Jag är hyfsat lycklig, men gillar inte att vara anställd och eftersom det utgör en stor del av mitt liv så tror jag mig bli mycket lyckligare om jag kan säga upp mig.

Säga upp mig kan jag göra när båda mina företag dubblar sin omsättning, när förmögenheten når 6 miljoner, eller någonstans där emellan.

När skulle jag sälja?

Jag och frugan pratade om vilket som var ett rimligt pris för en webbshopp, alltså ett företag som är uppe och snurrar. En naturlig fråga blev då vilket pris jag skulle sälja min egen webbshopp för.

Multipler om 1-2 gånger årsvinsten, vilket vi talat om tidigare, vilket jag inte alls ser som orimligt om man är tvungen att jobba i företaget själv (vinsten=lönen). Dessa siffror skulle jag dock absolut inte sälja för i dagsläget, det blev ganska uppenbart.

Men sånt kanske handlar mer om var man är i livet och vilka valmöjligheter man har. Jag kommer att tjäna ungefär 100 000 efter skatt på min egen firma detta år. Skulle jag sälja för 300′ – nej, inte en chans. De pengarna skulle jag ju ändå bara vara tvungen att hitta nya investeringar för.

Möjligen om det fanns annat som dök upp, till exempel utlandsflytt eller om jag behövde pengar till husköp eller nåt.

Jag skulle inte ens sälja för 500′. Kanske en miljon. Men just nu gillar jag ju att få beställningar och det stör mig inte det minsta att prata med och mejla kunder. Dessutom stiger ännu försäljningen varje år.

Kanske gillar jag också tanken att ha en liten egen affärsverksamhet att pula med. Jag har inget emot att identifieras med den.

Lösningen på skuldbubblan

Jag hoppas att ni läser den fantastiska välskrivna bloggen Cornucopia?

Jag tänkte tipsa om ett inlägg som intresserade mig speciellt:
http://cornucopia.cornubot.se/2012/08/bostadsbubblan-och-skuldbubblan.html

Jag tänkte även ge min egen syn på lösningen till skuldbubblan, men det är inget ni behöver fästa någon vikt vid, jag är inte särskilt insatt.

”Cornu” ser som enda lösning att införa amorteringskrav, men jag tror inte att jag vill hålla med.

Hade jag själv varit inne på den linjen så hade jag inte kört amorteringsfritt och inte utökat lånet, vilket jag nyss gjorde.

Så varför amorterar jag inte?

Är det för att jag tror att priser ska stiga? – Nej, även om priset under mina 3,5 år i denna lägenhet har gått upp ca en halv miljon, så trodde jag inte då, och tror inte nu på ytterligare stigande pris. Men jag hade fel då, vilket har hjälpt mig köpa en sommarstuga utan att belåna den.

Är det för att jag ska konsumera? – Nej, jag kanske inte är extremt sparsam, men eftersom jag lyckas spara ca 15 000 per månad så kan jag inte säga att konsumerar istället för att amortera.

Jag ser helt enkelt inget självändamål med att amortera. Amortering skulle göra att jag binder upp pengar som kan behövas till annat, att jag blir mindre likvid helt enkelt.

Det är ganska tokigt att det finns ränteavdrag nu för tiden. Det är också en anledning till att jag inte amorterar. Om jag tar 100′ och sätter det i en kapitalförsäkring och köper ett stabilt företag som ger 5% i direktavkastning, så ger det 5000 minus skatten på ca 1000, alltså 4000. Om jag istället amorterar 100′ på ett lån med 4% så sparar jag 4000*0,7=2800 per år.

Risken då? Jo, man måste vara beredd att ta en viss risk om man ska satsa sin amortering på aktier. Jag riskerar att det ”säkra” företaget går ner i värde, sänker eller avskaffar sin utdelning, eller helt enkelt går under. Men jag har också chansen att företagets värde ökar och att de delar ut mer för varje år.

Den chansen/risken vill jag ha möjligheten att kunna välja själv, därför är jag emot amorteringskrav.

PS Jag amorterar faktiskt just nu, eftersom SEB har som krav att man amorterar på skulden som överstiger 75% av värdet på säkerheten.

Apati och skam

Jag har en granne som är väldigt duktig på den han gör och en bra och trevlig människa.

För drygt ett år sedan hade vi ett möte om att möjligen starta ett projekt ihop. Jag hade säljkanalerna och det tekniska kunnandet och han hade expertisen inom området för produkten.

Tiden gick och vi hade antagligen för mycket att göra bägge två, men han hade lånat några produkter som han skulle använda och kanske sälja på sitt jobb. Jag tyckte det var lite genant att trycka på om detta, han skulle väl göra någon avräkning eller lämna tillbaka dem när det var läge tänkte jag, men jag var också lite tveksam eftersom jag kanske skulle ha tagit tag i vårt fortsatta projekt ihop.

Plötsligt för ett halvår sedan kommer han förbi och ska snabbt som attan ha en produkt till en kund. Visst, han får den, inga problem. Men sen är det tydligen radioskugga när jag försöker ta betalt. Killen svarar inte på meddelanden på flera månader och jag ser honom ibland på håll, men han låtsas inte om mig.

Idag sprang jag på honom och han var lika trevlig som vanligt. Ingen släkting som dött eller nåt sånt, och han hade tydligen fått mina meddelanden för han bad så mycket om ursäkt och bad mig fakturera honom.

Trevligt att vi inte behövde bli ovänner eller måste försöka undvika varandra, men jag är ju självklart lite tveksam till gemensamma projekt efter detta.

Så lite sparar svenskarna

På di.se idag: http://www.di.se/#!/artiklar/2012/8/20/sa-lite-sparar-svenskarna/

Artikeln lämnar många frågor, det hade varit bra att se siffrorna istället för den bortdribblande texten.

Det jag får fram av artikeln är att 33% har mellan 70′ och 120′ i sparkapital, och att mer än 25% har mindre än 10′. Detta räknas förutom eventuellt övervärde i bostaden.

Hur stor andel som ligger mellan dessa två kategorier och hur stor del som ligger ovanför den övre går inte att utläsa.

Bland kommentarerna hittar man exempel på personer som har väldigt liten buffert, men som amorterar så mycket de kan. De faller alltså in under kategorin som är ”dåliga” på att spara, men ändå är solida.

Själv är jag ju dålig på att amortera. Jag utökade till och med bolånet för att köpa en sommarstuga, trots att jag hade sparpengar. Jag tillhör alltså en kategori som inte nämns i artikeln, en sån som tar extra lån för att behålla sparandet. Jag har alltså ca 700 000 i obundet kapital, samtidigt som jag har bolån på 85% av värdet och en obelånad sommarstuga (ca 450 000).

Inget fel med att amortera, men jag är beredd att spela lite högre för att få avkastning.

Tillägg

Fick tag på pappersversionen och fick där hela resultatet av undersökningen. Det var inte alls så att 33% låg mellan 70′ och 120′, utan så att 33% har mer än 120′ i sparkapital.

En annan intressant sak i pappersartikeln är att välbärgade personer, med minst en halv miljon i sparkapital, hellre sparar än amorterar. Detta passar ju bra in på mig, så jag kan känna mig lite mindre unik.

Tidigare äldre inlägg