Städaren

Pratade just ganska länge med en städare på jobbet. Det jag blev mest överraskad över var hans upprördhet över hans landsmän i Rinkeby, som han tycker i för stor utsträckning lever på bidrag, tvingar kvinnorna stanna hemma, och skaffar för många barn.

Det lät som taget från Sverigedemokraterna, helt enkelt.

Nej, jag har själv aldrig yppat såna åsikter så han sa det inte för att hålla med mig. I och för sig kanske han ville göra sig populär på något sätt men det är lite underligt i så fall.

Faktum är att han får lov att prata om detta utan att kallas för rasist. Eftersom han är av samma tro och han pratar om sina tidigare landsmän så kan han prata om sakfrågan och de strukturella problemen utan att det ska bli infekterat av rasfrågan.

Jag är själv inte särskilt intresserad av att prata om sånt här men jag är förundrad över att folk tror att frågan handlar om ja eller nej till att gilla invandrare. Frågan är inte ens ja eller nej till invandring.

Jag är för invandring, men det är inte frågan. Frågan är hur många vi ska ta in per år.

Om någon säger att vi ska ta in färre flyktingar är personen rasist, men varför hör vi inte fler röster för att öka invandringen. Tro inte att vi har hittat någon magisk formel för hur många som har rätt att komma in eller hur många vi kan ta emot!

Detta är inte en politisk blogg och jag har aldrig tidigare skrivit något om invandring. Vi får se om jag får ångra det på en gång.

De nya reglerna

Jag har hållit mig strikt till de regler jag satte upp för att redovisa fram till första miljonen, men nu blir det lite ändring.

Bostäder kommer numera att värderas korrekt, om än hellre i underkant än överkant. Detta för att det inte ska få så stor effekt om vi har bott länge på ett ställe eller inte.

Jag kommer också också att redovisa vår gemensamma månadsrapport istället för bara min egen.

Detta ger givetvis mer än en fördubbling till nästa rapport.

Fulla tunnor skramlar inte

Det finns aldrig någon anledning att skryta om pengar (om man inte har en anonym blogg). Men det är synd att folk inte över huvud taget vågar dela med sig av kunskap och erfarenhet när det går bra för dem.

Jag har sedan jag startade bloggen pratat så mycket med människor om privatekonomi att jag tror mig kunna känna igen de tysta förmögna. De som aldrig i sitt liv skulle yppa att de är välbeställda eller ens att de saknar lån på sitt hus.

Det är gubbar som sköter om sin trädgård och har en fin men inte vräkig bil. Det är unga familjer som saknar allt vad statusprylar heter men aldrig tvekar att skicka sina barn på de bra lägrena eller tar ledigt när det passar dem.

Dessa människor utstrålar ett lugn som jag vill härleda till ekonomisk stabilitet. Det är de människor som har ”dra-åt-helvete-pengar” tillräckligt för att aldrig nånsin behöva säga dra åt helvete.

Vräkning i BRF

Vi har ett för bostadsrättsföreningar mycket ovanligt fall. Vi har nämligen inlett ett vräkningsärende med Kronofogden mot en av medlemmarna.

Vi gjorde det egentligen bara för att visa att det var allvar och att vi var trötta på att avgiften alltid kom in sent. Medlemmen har nämligen tre veckor på sig att betala när ärendet är överlämnat till Kronofogden och Socialen.

Jag är lite ledsen för hans skull, men samtidigt har han fått all hjälp och alla snälla varningar vi kan ta till. Nu ska det bli intressant att se vad som händer framöver.

Har du penningar visst roar det mig

När man är ekonomiintresserad och söker partner upptäcker man att det i princip finns tre huvudtyper vad gäller sparande:

  • Slösare, kan inte spara och är svår att få med sig. Saknar alltid ekonomiska mål.
  • Normal, sparar inte mycket men tar inte krediter och är inte slösaktig. Saknar oftast ekonomiska mål.
  • Sparare, sparar oavsett inkomst, tar inga lån förutom boende. Har ofta ekonomiska mål men inte alltid.

Det finns också tre typer vad gäller inkomst:

  • Betydligt lägre inkomst än dig.
  • Ungefär samma inkomst som dig.
  • Betydligt högre inkomst än dig.

Vad jag förstår så förekommer kombinationerna av de tre sparandetyperna och de tre inkomsttyperna helt fritt, utan vidare koppling till varandra. Riktiga höginkomsttagare kan självklart slösa lite mer, men när det kommer till huruvida de tar billån eller inte och om de har pengar i slutet på månaden, har det mer med inställning att göra än inkomst.

Visst är det så att kärleken är blind och övervinner allt, men om det inte matchar riktigt, i synnerhet vad gäller inställningen till pengar, kommer det troligen förr eller senare att bli problem.

Det som gäller för mig är att jag är en sparare och min fru är normal. Hon har betydligt högre lön än jag.

Det funkar väldigt bra och leder inte till några större slitningar. Vi ”slösar” mer än jag skulle vilja ibland men eftersom hon tjänar så mycket mer så ger det henne lite mer tryck att få igenom det, tycker jag.

Var ligger ni i denna förenklade modell och hur funkar det?

Problemet med det långsiktiga målet

För en del innebär de ”ständigt” ökande bostadspriserna en bankomat att använda för bilköp och semesterresor, men för mig grumlar det mer den långsiktiga planen.

Målet är ju som bekant att vi ska klara oss helt på inkomst av kapital, vilket skulle kunna inträffa när vi har ett investerat kapital på 10 miljoner. Inom några månader når vi ett nettovärde på 3,5 miljoner, men bara en liten del av det är investerat, resten är bundet i boende.

Och så kommer det tyvärr att se ut de närmaste åren också är jag rädd. Där vi vill bo kostar husen minst 6 miljoner, och så länge vi arbetar bor vi antingen kvar i en billigare lägenhet eller flyttar till ett dyrt hus. Vi kan inte bo långt ut på landet i ett ”normalprissatt” hus och ändå ha kvar våra högavlönade jobb.

Planen är alltså att harva på och tjäna pengar och spara pengar tills vi har ett nettovärde som räcker till både drömhuset och heltäckande inkomst av kapital. Men troligen kommer vi inte att kunna hålla undan för husdrömmen mer än ett eller ett par år, och måste därför köpa ett alldeles för dyrt hus och utsätta oss för bostadsbubblans risker. Enda trösten är att om den spricker så har vi en väldigt bra position för att fynda huset vi ska ha resten av livet.

Nöjd med lite

Det vi har gjort bäst hittills i vår jakt på rikedom är både enkelt och svårt. Det är något som är svårare att lära sig än att ha från början. Det är något som är svårt att öva in men lätt att glömma.

Jag pratar om att vara nöjd med lite!

Vissa människor kan inte låta bli att känna sig kränkta om de inte får precis det bästa av vad alla andra har. De kan inte se att nästan alla andra människor har mycket lägre standard.

Att nöja sig med lite mindre är lite konstigt i vår kultur och när det gäller jobb, lön eller idrottskarriär är det helt fel att nöja sig med mindre. Dock inte när det gäller livet i övrigt. Det är en stor styrka att inte måsta ha det bästa, att klara av att vänta på belöningen, att svälja att ”sämre människor” åker omkring i finare bilar.

Det enda jag har gjort riktigt bra, och det som gör min fru till en riktig ekonomisk vinnare, är att vi nöjer oss med lite mindre än man ska i ”vår position”. Lägenhet i förorten och en femton år gammal bil är inget som imponerar på någon. Men vi tycker att vi har ett fantastiskt liv och kommer fortsätta med det, även om folk inte blir imponerade förrän vi drar oss tillbaka från arbetslivet långt innan ”pensionsålder”, eller tar ett sabbatsår och bosätter oss utomlands, eller nåt.

Tidigare äldre inlägg