Pratade just ganska länge med en städare på jobbet. Det jag blev mest överraskad över var hans upprördhet över hans landsmän i Rinkeby, som han tycker i för stor utsträckning lever på bidrag, tvingar kvinnorna stanna hemma, och skaffar för många barn.
Det lät som taget från Sverigedemokraterna, helt enkelt.
Nej, jag har själv aldrig yppat såna åsikter så han sa det inte för att hålla med mig. I och för sig kanske han ville göra sig populär på något sätt men det är lite underligt i så fall.
Faktum är att han får lov att prata om detta utan att kallas för rasist. Eftersom han är av samma tro och han pratar om sina tidigare landsmän så kan han prata om sakfrågan och de strukturella problemen utan att det ska bli infekterat av rasfrågan.
Jag är själv inte särskilt intresserad av att prata om sånt här men jag är förundrad över att folk tror att frågan handlar om ja eller nej till att gilla invandrare. Frågan är inte ens ja eller nej till invandring.
Jag är för invandring, men det är inte frågan. Frågan är hur många vi ska ta in per år.
Om någon säger att vi ska ta in färre flyktingar är personen rasist, men varför hör vi inte fler röster för att öka invandringen. Tro inte att vi har hittat någon magisk formel för hur många som har rätt att komma in eller hur många vi kan ta emot!
Detta är inte en politisk blogg och jag har aldrig tidigare skrivit något om invandring. Vi får se om jag får ångra det på en gång.
Senaste kommentarerna