Jobb och Firma

Nu ska jag berätta lite om vår vardag ur ett pengaperspektiv.

Jag jobbar 80% och har huvudansvaret för hämtning och lämning av vår tvååring. Min fru jobbar nästan jämt. Inte långa dagar på kontoret men på kvällen sitter hon ofta och jobbar hemma och varje vecka är hon antingen på resande fot eller har middagsmöten med inresta medarbetare.

Detta gör att jag givetvis tar ett mycket större ansvar hemma. Ca 80% av matinköp och matlagning, 90% av daglig städning och 95% av övrigt praktiskt fixande hemma, inklusive allt som har med bilen och cyklarna att göra.

Med det inte sagt att hon har ett glidarliv! Jag ser hur hårt hon jobbar och jag är mycket väl medveten om hur mycket det bidrar till familjens ekonomiska framtid, så jag gör “mina” åtaganden med glädje.

Dessutom är hon gravid så jag är lite extra mån om att hon inte ska överanstränga sig.

Jag trivs numera med att jobba och jag skulle inte ha något emot att göra lite mer av karriären, helt enkelt för att det verkar roligare att jobba om man bryr sig lite mer och det går framåt.

Vi är alltså i en galet produktiv fas i våra liv, där vi båda två är på högst hittills i karriären och intjäningen, samtidigt som vi väntar vårt andra barn.

Det vi fortfarande inte har gjort är att skaffa större boende. Folk tycker nog synd om oss och tror att vi är fattiga som kyrkråttor för att vi klämmer ihop oss på knappa 80 kvm i förorten, men vi får väl se det från den ljusa sidan. Vi har ett naturligt stopp för att samla på oss för mycket skräp, vi måste hela tiden rensa och sortera för att få plats och ordning. Sen kan vi investera pengarna istället för att fundera på att lägga det på amortering. Jag vet att det skulle vara svårt för mig att investera istället för att amortera, nu när jag fått smak på det skuldfria livet.

Jag gillar inte bostadspolitiken. Jag gillar inte att att det är en sån underproduktion av bostäder i Stockholmsregionen. Bostadsbubblan är mycket uppblåst och det kommer att bli ganska mycket värre innan den smäller, enligt min uppskattning.

Jag gillar inte att det är tabu att prata flyktingpolitik och jag gillar inte att regeringen duckar för att balansera dessa kostnader i budgeten.

Jag gillar inte den socialistiska tonen i samhället i allmänhet och på sociala medier i synnerhet.

Tillammans med detta är jag aningen besviken på min familj som i handling visar ointresse för min växande familj. De säger fina saker och lovar att de vill umgås men det blir alltid på deras villkor och ingen egentlig hjälp till oss.

Sammantaget är jag alltså beredd att prova nya äventyr och har sagt till min fru att hon är fri att föreslå nya jaktmarker för familjen JoF. Hon är en världsmedborgare som älskar att resa, men tyvärr är hon inte lika sugen nu när barnen är små.

Drömmen är att hon får ett fett “expat contract” på sitt nuvarande företag. Då kan vi behålla de svenska förmånerna men få lite extra, typ “medföljandelön”, hjälp med bostad och en massa sånt.

Snart skiter jag i allt och drar!