Jag är en drömmare

Det kanske har framgått att jag gillar att drömma mig in i framtiden och i princip räkna hem vinsterna långt innan de kommit. Inte på ett så destruktivt sätt att jag går ut och spenderar upp fantasipengarna, men ändå. Sån har jag varit ända sedan jag var barn. Kommer ihåg att jag stirrade dag ut och dag in på leksaker i Hobbexkatalogen eller andra leksakskataloger. Hur de fungerade och hur jag skulle leka med dessa saker. I slutändan var jag ganska nöjd efter att bara ha drömt om dem. Efter några köpupplevelser visste jag ju ändå att det aldrig blev så bra som i min fantasi.

De saker jag drömmer om nu är utvecklingen av vår förmögenhet och i synnerhet kommande bonusar och optionsinlösen. Jag borde egentligen inte slösa tid på det eftersom det blir vad det blir efter att beslutet är taget, det finns inget jag kan göra åt det nu, men jag drömmer i alla fall. Sen är det inte såå stora pengar det handlar om i vår värld. Mina optioner har just nu ett övervärde på 300 papp men det är 1,5 respektive 2,5 år kvar till inlösen. Min fru har fått bonus varje år men det lutar åt rekord i år, vilket kan bli kanske 450-500 tuss, brutto. Sen har hon aktier också, som borde mogna om ca ett halvår. Borde ligga på ett par hundringar men det hänger givetvis mycket på aktiens kurs.

Så mellan tummen och pekfingret väntar i dagsläget en knapp miljon på oss inom de närmaste åren, även utan ytterligare arbetsinsats. Mer än hälften av detta kan givetvis försvinna om kurserna dyker, men jag har inte räknat in detta mer än i min fantasi. Pengarna finns inte i någon månadsrapport eller så.

Detta skrevs för ett bra tag sen men publicerades inte. Nuläget är som följer: 

  • Fruns bonus blev 400 000 före skatt
  • Detta års bonus blir minimal i och med att hon kommer att vara barnledig 3 av 4 kvartal
  • Mina optioner är just nu värda 500 000 sammanlagt (inlösen om ett respektive två år)
  • Aktierna min fru får nästa år är just nu värda ca 450 000

Alltså ligger enligt dagens värderingar ca 1 miljon i röret de närmaste två åren, utan arbetsinsats. Det kan gå om intet också men ett troligt intervall är mellan 500 000 och 1 300 000.

Lönesamtal

Dags igen alltså. Det var länge sedan jag kände att jag kunde gå rakryggad till ett lönesamtal, och inte heller denna gång var det med en odelat positiv känsla. Men lite bättre än vanligt var det i alla fall.

Dock blir det en ganska trött historia om man inte har bytt tjänst eller något stort har hänt, så 3% landade det på och den nya lönen blev 45 600 kr per månad.

Inte för att jag försökte förhandla men chefen gav mig i alla fall två extra semesterdagar bara för att jag harklade mig. Jag längtar efter när jag har visat mig duktig ett helt år, då skulle det vara kul att förhandla.

Vi pratade lite omvänd löneväxling också, vilket i mitt fall skulle ge mig en lön på 52 000 per månad istället. Eftersom jag inte går heltid så skulle det nog vara bra för min ekonomi att göra så, då skatteeffekten typ helt uteblir när jag hamnar under brytpunkten.

Jag är ju också ganska säker på att jag kommer att spara tillräckligt till att gå i pension på mina egna villkor, före normal pensionsålder, så varför ska jag spara en massa extra till pensionen?

Amorteringskravet triggar ännu en prisrusning

På di.se står det idag att det kommande amorteringskravet gör att priserna rusar i höjden:

http://www.di.se/artiklar/2016/4/27/ny-rusning-pa-bomarknaden/

Men vad jag förstår har storbankerna redan sen ett tag i princip tillämpat ett eget amorteringskrav. Om det är sant är det alltså endast förväntningen att något ska ändras som utgör denna rusning.

Jag kan förstå om folk är ivriga att sälja innan kravet införs, men om man vill köpa nu även om man skulle kunna vänta ett par månader måste det väl handla om att man inte vill amortera, eller?

Själv tar jag det lugnt som vanligt och inväntar det magiska (naturliga) amorteringskravet innan jag tittar på allvar igen efter något att köpa. Men troligt är att det blir mycket lägre utbud ett tag för att sedan sakta leta sig tillbaka på en normalnivå, hela tiden med oförändrade eller stigande priser.

Jag hoppas att det har en effekt men skulle bli förvånad om den kommer.

 

Pension är bara en ekonomisk siffra

Folk måste lära sig att pensionen inte är en ålder, det är en finansiell siffra.

Vill du gå i pension får du helt enkelt klara dig på den slant du har tjänat ihop, om du så är 40 eller 70 år. Dels genom ditt eget sparande men också givetvis genom det du har betalat in till systemet, genom allmän pension, tjänstemannapension och privat pension.

Så räkna efter nu och kom inte och grina om att du inte kan få guldkant på tillvaron när du är 65 och tycker att du minsann borde kunna fara världen runt, precis som din äldre vän gjorde.
Då kan du också vara stolt över att du inte är en parasit, vilket man är om man inte har tjänat in tillräckligt till systemet för att komma upp över garantipensionen. Ofta är det mest synd om dem som parasiterar mest, det finns ingen motsägelse i det. Frågan är bara till vilken nivå samhället ska hjälpa dem. För högt så lönar det inte att sköta sig, för lågt så blir det omänskligt.

Belöna dig själv resten av livet

När det kommer in lite extra pengar är det lätt hänt att man belönar sig själv. Särskilt som många privatekonomer förespråkar att “unna sig” för en del av de extra pengarna.

Extra pengar kan vara till exempel skatteåterbäring, bonus, övertid, semester utbetald i pengar, arv, gåva, försäljning. De flesta kommer då och då i en situation där de har lite extra pengar att leka med, förutom den förväntade månatliga inkomsten.

Visst ska du unna dig! Men jag föreslår att du kan tänka som följer.

Köp aktier i ett högutdelande, stabilt företag. Istället för att åka på en resa för pengarna kan det räcka till att gå ut och äta en gång om året resten av ditt liv, och fortfarande ha pengarna kvar!

Jag fick ju 50 000 av min far för ett tag sen. Min bror, som fick samma gåva, åkte till Italien på skidresa med familjen. Jag köpte Handelsbanken för pengarna.

Säg att Handelsbanken avkastar 5% om året. Alltså riktig avkastning, kursökningen bryr jag mig inte om i detta exempel.

Då får vi 2 500 att t.ex. gå ut och äta för på en sån där restaurang som min fru gillar. Varje år! Restaurangprisinflationen motverkas av att utdelningen kan antas stiga med tiden.

Om 30 år kan vi fortfarande använda värdet på dessa aktier till att ta den där resan.

Hur gammal bil är tillräckligt säker?

Nu vänder jag mig till er!
Om ni har det hyfsat ekonomiskt, typ som jag, hur gammal bil skulle ni då tycka gav er tillräckligt säkerhet, med tanke på att det är små barn i bilen?

Visst hänger det säkert på märke och modell också, men säg att det handlar om en Volvo V70 eller motsvarande.

Rösta nu och läs resten av inlägget efter det.

Själv har jag alltså en 18 år gammal V70. När den kom var den en av de säkraste på marknaden men nu finns det givetvis säkrare bilar, inte minst uppföljarna i samma modell. Själv tycker jag förstås att bilen är säker, annars hade jag inte satt mina barn i den, men vad är tillräckligt säkert? Vi har ju pengar nog för att köpa en ny V70 och inkomst nog för att berättiga det, åtminstone i mångas ögon.

Vi använder i och för sig bilen väldigt lite, så kanske kan man i och med det säga att vi kan klara oss med en äldre bil, men jag har märkt att de som har en väldigt genomtänkt och stark åsikt om hur ny bil man måste ha för att man inte ska “betala mer i reparationer” eller utsätta sig för större risk, skiljer sig väldigt mycket inbördes.

En kompis förklarade att en tioåring var max, sen betalar man för mycket i reparation och ökad bränsleförbrukning. En annan har ett max på 7 år, men min svåger var övertygad om att det är vid 3 år som värdeminskningen ätit upp tillräckligt mycket av nybilspriset, så att man får mest bil för pengarna.

Det lyxigaste man kan unna sig!

Vi unnar oss lyxen att inte städa själva!

Det är helt fantastiskt egentligen, att vi för mindre pengar per timme än vi själva tjänar på jobbet, kan få professionell städhjälp i hemmet. Ur en snålbloggares ögon slösar vi men tänker man sig att vi istället orkar jobba dessa timmar extra är det en ren vinst.

Vi har provat på städning allt från en gång i månaden till en gång i veckan. Här kommer mina reflektioner kring det.

  • En gång i månaden är fullt tillräckligt om man är okej med att vardagsstäda (vilket man gör hela tiden om man har barn), men man ändå vill förvissa sig om att det är ordentligt rent emellanåt. Man är dock sårbar om städaren skulle få förhinder någon gång. Två månader mellan storstädningarna är lite mycket.
  • När vi har städning varje vecka känns det väldigt ofta. Det är nämligen så att städningen blir bättre om man själv plockar undan innan. Jag menar, du vill inte att någon annan ska lägga dina saker på fel ställe och så.
  • Varannan vecka funkar bäst för oss. Då känns det fortfarande speciellt men det har inte hunnit bli superdammigt ännu. Missar man en gång är det heller ingen katastrof.

Som konsult får man nöjet att titta in på lite olika arbetsplatser och jag kan bara säga att det gör stor skillnad om det är snyggt och välstädat. Jag är inte en sån som måste ha snyggaste färgerna och möblerna på jobbet, men är det inte fräscht är det mindre kul. Att kika in på disksystemet i pentryt är ett måste! Bäst funkar det om personalen slipper bråka om städning och disk utan att proffs tar hand om det.

Tidigare äldre inlägg