Jobb och Firma

Folk måste lära sig att pensionen inte är en ålder, det är en finansiell siffra.

Vill du gå i pension får du helt enkelt klara dig på den slant du har tjänat ihop, om du så är 40 eller 70 år. Dels genom ditt eget sparande men också givetvis genom det du har betalat in till systemet, genom allmän pension, tjänstemannapension och privat pension.

Så räkna efter nu och kom inte och grina om att du inte kan få guldkant på tillvaron när du är 65 och tycker att du minsann borde kunna fara världen runt, precis som din äldre vän gjorde.
Då kan du också vara stolt över att du inte är en parasit, vilket man är om man inte har tjänat in tillräckligt till systemet för att komma upp över garantipensionen. Ofta är det mest synd om dem som parasiterar mest, det finns ingen motsägelse i det. Frågan är bara till vilken nivå samhället ska hjälpa dem. För högt så lönar det inte att sköta sig, för lågt så blir det omänskligt.

Nu vänder jag mig till er!
Om ni har det hyfsat ekonomiskt, typ som jag, hur gammal bil skulle ni då tycka gav er tillräckligt säkerhet, med tanke på att det är små barn i bilen?

Visst hänger det säkert på märke och modell också, men säg att det handlar om en Volvo V70 eller motsvarande.

Rösta nu och läs resten av inlägget efter det.

Själv har jag alltså en 18 år gammal V70. När den kom var den en av de säkraste på marknaden men nu finns det givetvis säkrare bilar, inte minst uppföljarna i samma modell. Själv tycker jag förstås att bilen är säker, annars hade jag inte satt mina barn i den, men vad är tillräckligt säkert? Vi har ju pengar nog för att köpa en ny V70 och inkomst nog för att berättiga det, åtminstone i mångas ögon.

Vi använder i och för sig bilen väldigt lite, så kanske kan man i och med det säga att vi kan klara oss med en äldre bil, men jag har märkt att de som har en väldigt genomtänkt och stark åsikt om hur ny bil man måste ha för att man inte ska “betala mer i reparationer” eller utsätta sig för större risk, skiljer sig väldigt mycket inbördes.

En kompis förklarade att en tioåring var max, sen betalar man för mycket i reparation och ökad bränsleförbrukning. En annan har ett max på 7 år, men min svåger var övertygad om att det är vid 3 år som värdeminskningen ätit upp tillräckligt mycket av nybilspriset, så att man får mest bil för pengarna.

Bland annat Valueguard kan tydligt visa att bostadsrättsköpare ser mer på avgiften i en förening än på föreningens ekonomi i stort. I vår förening hade vi ett par svettiga år ca 2008-2009, då de kände sig tvungna att höja avgiften en hel del. Efter det har det bara gått åt rätt håll och vi har en mycket solid ekonomi. De lägre räntorna vi fått efter att flera stora lån har omförhandlats har till och med gjort att vi har haft ett stort överskott och ett stort positivt kassaflöde.

Frågan blev alltså vad vi skulle göra med det. Efter att ha amorterat extra ett par gånger kunde vi inte blunda för att några i föreningen ville ha lägre avgifter. Inte nog med att de boende kan spara lite privatekonomiskt så höjer det troligen värdet samtidigt.

Jag var dock väldigt tydlig med att vi inte skulle ge en avgiftsfri månad, då det inte skulle hjälpa värderingen, bara ge lite extra pengar i folks julkassa. Alla var överens om det efter min utläggning, men vid budgetmötet, som jag inte var med på, övertygade tydligen den utomstående ekonomen de närvarande att vi skulle köra en avgiftsfri månad istället.

Vi får väl se till att alla mäklare tar med det i sina annonser framöver.

Detta inlägg skrevs också för knappt två år sedan. Det har fortfarande inte blivit något hus men följande hjälpte oss att spara och istället bli skuldfria.

Nu tittar vi med mer allvar på hus. Men hur dyrt hus vill vi köpa? Banken har ju redan förklarat att nio miljoner inte är några problem, i alla fall så länge vi inte är föräldralediga för länge och vi tar ut hel föräldrapenning (vilket vi inte gör nu).

Men även om banken är bekväm med att vi lånar 7,5 miljoner så är inte vi det. Men var går vår gräns? Sånt är inte så lätt att svara på eftersom de flesta redan när man börjar fundera på att köpa bostad har passerat gränsen för vad vi kan förstå om pengavärde. Det är för stora siffror för att vi ska kunna jämföra med daglig handel eller ens en ny bil. Man får nöja sig med att räkna på vad räntan kostar per månad och vad det skulle kosta om den steg till 7% eller nåt sånt.

Så jag får bestämma mig här och nu vad som är rimligt i min värld. Självklart vill jag bo i ett acceptabelt område och huset ska vara i någorlunda skick, men med det sagt ska jag bara bestämma en siffra för vad som är max.

Jag vill inte betala någon straffavgift för att vara högbelånad så jag tror att det vi siktar på är att inte skaffa mer hus än vi kan betala 25% kontant. Resten kommer vi att få till en låg ränta eftersom lånet är så stort och våra finanser är så bra.

Nu tänkte jag sätta upp en graf på kylskåpsdörren för vad vi har i sparande och i lägenhetens övervärde (minus skatt och försäljningskostnader). Den siffran kan vi sedan multiplicera med 4 för att få fram hur dyrt hus vi kan köpa. Det tillkommer lite jobbiga skatter och avgifter när man köper hus också, så dra bort en hundring för det från sparandet. Just nu har vi ca 1,9 miljoner i cash plus lägenhet, vilket skulle innebära att vi kan ta ett hus för 7,6.

Efter att ha försökt skapa denna regel känner jag direkt att jag inte är bekväm med 7,6 miljoner heller. Är det jag som måste komma ifatt i mitt ekonomiska tänkande eller ska jag sänka ner till 60% belåning eller nåt? 7 miljoner får man ett bra hus för i vårt område men inte alls något drömhus.

Om jag drar ned det till 60% får vi just nu bara ett hus för 4,75. Det är lite i lägsta laget i vår hood, vilket gör att det nog är ett bättre tal att sätta på kylskåpet. Då kan vi för en månad vi sparar 20 000 kolla på ett hus 50 000 kronor dyrare. En bra morot för sparande.