Ska vi flippa frihetsmålet?

En stor nackdel med 4%-regeln och således målet att ha en arbetande förmögenhet på 25 gånger årsutgifterna ligger i att det är mycket svårt att veta när man kommer att kliva av ekorrhjulet. Om börsen går bra eller dåligt har mycket stor inverkan på slutdatumet, vilket kan vara lite knäckande om man känt att det börjar närma sig.

Om vi istället skulle bestämma oss för en tidpunkt när vi slutar våra vanliga jobb och vanliga liv, och istället anpassar våra utgifter och extrajobb till hur våra passiva inkomster ser ut?

Jag är alltså ganska säker på att jag kommer att ha extrainkomster på något sätt när jag slutar vara anställd. Jag gillar att arbeta hårt under korta tider, gärna med fysiskt arbete, så det borde vara väldigt lätt att hoppa in i olika branscher när det finns toppar (t.ex. hjulskifte vår/höst, packa ordrar på e-handel till jul, osv.)

Dessutom skulle min fru kunna bli extremt högfakturerande konsult för kortare uppdrag.

Jag tror att ett tidsbestämt mål skulle tilltala min fru mycket mer än det diffusa ”10 miljoner i nettovärde” vi typ har nu. Jag har sedan tidigare uppskattat att den tidpunkten kan sammanfalla med när dottern börjar förskoleklass, om drygt 4 år, men jag kanske kan revidera det till när det kommande barnet börjar förskoleklass, om drygt 6 år.

Annonser

I väntans tider

Det här med att skaffa barn är en väldigt dålig affär, men det är för oss en stor del av meningen med livet, så vi är trots lite högre ålder inte riktigt klara ännu.

Vi väntar vårt tredje barn!

Jag är överlycklig och ser mycket fram emot nästa ledighet redan innan jag avslutat den pågående. Det är dock inte ledighet som i ”frihet”, då jag nog aldrig varit mer uppbunden än jag är nu. Som jag har sagt tidigare skulle mitt liv vara ganska likt om vi var ekonomiskt fria. Allt skulle ändå kretsa kring barn, hem, matlagning och hur man ska få ett par lediga timmar för att ta hand om sig själv.

Sedan 2014 och vårt första barn har vi varit föräldralediga 22 respektive 28 månader och det är alltså snart dags att börja om igen.

Men innan nån tänker att vi lever på bidrag kan jag inflika att vi varje år betalat väldigt mycket mer i inkomstskatt än vi fått ut i föräldrapenning. Förra året var vi lediga 14 månader och tog ut 270 000 i föräldrapenning men betalade 800 000 i inkomstskatt. Ovanpå det hade vi lite reavinst på lägenhet och aktier, så det blev 1,3 miljoner till staten 2017 i direkt skatt.

Fast man får ju inte glömma bort de 25 000 kronorna i barnbidrag…

1,3 miljoner i skatt 2017

2017 var vi föräldralediga 13 månader (en överlappande månad)
Ändå skattar vi nästan lika mycket som vår normala bruttolön ligger på.
Anledningen är mest reavinstskatten på lägenheten jag köpte 2008, fruns extrabonus och mina optioner.

Skatteposter 2017:
Min inkomstskatt 140 000
Fruns inkomstskatt (inklusive extrabonus) 690 000
Reavinstskatt på såld lägenhet 350 000
Reavinstskatt optionsprogram 150 000

Summa: Drygt 1,3 miljoner

Samma år har vi tagit ut 275 000 i föräldrapenning (före skatt) och fått ca. 25 000 i barnbidrag. Mina mer socialistiska vänner tycker givetvis att jag ska vara oändligt tacksam för dessa allmosor.

Inte mycket skulle ändras som fri

Nu när Utdelningsseglaren och Miljonären snart är helt fria är det inte utan att man funderar på hur ens eget liv skulle se ut om man var fri från lönearbete.

Men som jag funderat på tidigare, nu under pappaledigheten, så skulle det inte vara så stor skillnad så länge barnen är väldigt små. Särskilt inte när jag är hemma förstås, då såsar jag ju ändå bara omkring här hemma och leker, planerar måltider och städar.

Det klart, vid total frihet hade frugan varit hemma också, så då hade vi väl gått varandra på nerverna ideligen och blivit tvungna att skilja oss (och tappa friheten). Sen måste man också låtsas driva eget eller nåt, så att ungarna får gå på dagis.

Men vi är ju inte där ännu på långa vägar… Skönt ändå att drömmarna just nu inte är så rosa 🙂
När barnen är små är det inte pengarna som inskränker friheten.

Status quo – hell no!

Sparandets vän är rutin. Dess svurna fiende är förändring.

Förändring, som så ofta är positivt, åtminstone för individer som vill framåt, är tyvärr svårt att kombinera med sparande. På mikronivå är sparande så mycket enklare när man har vägt alla utgifter på guldvåg och vet exakt vad man behöver från en månad till en annan. När livet tar ett språng och man flyttar, skaffar nytt jobb, barn, blir sjuk, får en ny partner eller något annat, så är det inte bara lättare att skapa ursäkter för att vara mindre sparsam, man får också alltid extra utgifter, plus att man spenderar i ovan terräng, vilket gör att man spenderar på fel saker till en början.

Just nu är frugan stressad och missnöjd med jobbet. Jag har gått från att göra 80 till 98% av allt hemarbete för att avlasta, men det räcker inte. Hon måste få till en ändring, antingen med sin position och arbetsuppgifter eller genom att byta jobb.

Jag har självklart gett mitt stöd och sagt att hon är fri att säga upp sig, och att vi kan använda lite av vår starka monetära situation till att skapa en dräglig tillvaro nu. Men hon sa själv att hon minsann inte ville släppa årets bonus…

Det är dock inte så viktigt att hon ska förlora något uns av sin hälsa. Hon har redan tjänat in den handlingsfriheten många gånger om.

Måste det bli nystart så får det bli nystart, men det hade varit trevligt att bara stanna på samma räls och tuffa på någon gång…

Okej, jag tar disken

Frun är inne i en stresstunnel med jobbet just nu. Utökade arbetsuppgifter och ansvarsområden samtidigt med chefsbyte till det sämre gör inte livet lätt för henne, och sedemera för mig.

Själv har jag inte haft det så lätt, med ett litet barn som varit sjukt i två veckor (bra nu) och ett lite större som skolats in på en ny förskola. Jag tar all uppvakning på natten generellt eftersom jag är bättre på att fulsova. Nu när det har blivit mycket mer sånt, samtidigt som dagarna har varit tuffa med båda barnen hemma.

Inköp, matlagning, plock och städning har inte hela tiden varit helt i fas. Men om hon försöker säga något går jag ju i taket på grund av sömnbrist och utmattning. Försöker jag be henne att kanske fixa köket eller något, eller över huvud taget hjälpa till med något hemma, så får jag en skopa av att hon jobbar hela tiden och att hon minsann ska sätta sig och jobba nu på kvällen också.

Eftersom jag verkligen tycker att hennes jobb är viktigare än både mitt jobb och alla hemsysslor backar jag då undan och tar städning, disk och barn. Det är inget större problem, det är något man kan komma fram till som familj.

Det gör det också enklare för mig att dela lika ekonomiskt på allt. Vi jobbar alla hårt för att nå våra gemensamma ekonomiska mål.

En kul bisak är att jag har lite mer legitimitet att ifrågasätta feministernas ofta vilda svingar mot något ojämlikhetsspöke som syns tydligt i statistiken men ofta kan bero på familjers egna val. Jag vet i alla fall en hel del om hur det är att vara en 50-talskvinna, plus ha hand om all ekonomi, bil, sommarhus och extern kommunikation.

Köper sommarhus på marginalen

Jag önskar köparen av vårt sommarhus allt gott, men inom mig var jag lite sorgsen över hans situation. Jag anser att om man vid femtio års ålder köper ett sommarhus för ska det vara skuldfritt. Även om man inte har 1,2 miljoner i kontanter så ska man kunna ta ut det från ett nedamorterat eller prisstegrat boende.

Han verkade inte ha någon större koll på pengar, men hade ett hyfsat jobb så inkomsten fanns nog. Det var också lite tragiskt som han förklarade, att anledningen till att han kunde göra detta köp var att hans maka nyligen gått bort, vilket gav honom en livförsäkring till handpenningen.

Detta är bara ytterligare ett anekdotiskt bevis på att vanligt folk inte har något emot att belåna sig upp till nock och att det är milsvidd skillnad mellan ekonomibloggare och andra medborgare.

Tidigare äldre inlägg