Extrem säkerhet vid pension

Jag kom till en insikt angående de härliga bloggare som nu gått och går i pension i närtid, plus de som har planer på att kliva av jobblivet.

De bygger oftast upp en otroligt stor säkerhet, så att de aldrig ska måsta jobba igen. Det är helt okej förstås, men går väldigt mycket emot hur många har sett på sin ekonomi under tiden de har byggt upp förmögenheten. Jag menar, att man är villig att investera i Ryssland, småbolag eller belåna sin aktieportfölj, men när man ska sluta jobba räcker det inte med att gå efter 4%-regeln, de ser även till att ha lite extra och inte räkna med extrainkomster eller pension.

Ett undantag är Onkel toms stuga, han har inte jättemycket buffert och räknar dessutom med att förmögenheten går ner en aning tills det är dags att börja ta ut pensionspengar.  I alla fall utifrån vad jag kommer ihåg ifrån hans utsago i den eminenta podd han gjorde ett tag.

Det kan finnas en stark psykologi i att se till att man med största sannolikhet inte ska behöva ”krypa tillbaka med svansen mellan benen”, men vi jobbar ju hela tiden med sannolikheter, och med det i minnet skulle nog jag välja att gå något år i förtid, med risken att behöva täcka upp med lite extrajobb om avkastningen inte blir så bra något år efter jag gått i pension.

Men visst handlar det också om att man har ett jobb som säkert är helt okej och som betalar bra, vilket man inte är säker på att man får om 5 år när man vill jobba lite extra. Å andra sidan får man väldigt bra betalt för lite extrajobb om man skattar som en låginkomsttagare. Själv gillar jag hårt kroppsarbete och skulle kunna tänka mig att köra däcksskifte, packning på webblager, eventfix eller något annat där det behövs mycket jobb under en kort tid.

Annonser

Man behöver inte vara smart för att kunna spara

Jag är inte en total dumskalle men det är ganska ofta jag känner mig underlägsen när mitt jobb blir tekniskt och tufft.

När man inte är så självsäker och övertygad om sin egen briljans kan det vara svårt att tänka sig varför just man själv ska klara av att bli förmögen, när de flesta verkar ha så svårt för det.

Men det trevliga är att spara är lätt, det är bara inte så vanligt. Och när man sparar är det mycket lättare att investera.

Det vanligaste misstaget med investeringar är att inte investera…

Folk är så himla duktiga på sina jobb, så imponerande med sina hobbyer, så dedikerade till sina barn, att de kanske tror att de måste bli riktiga klippare innan de vågar investera något alls på börsen. Så det är lättare att skaffa en ny bil, precis som grannen, för då vet man ju att man får något för pengarna, och alla andra kan se att man gör bra ifrån sig.

Planen för mina 2M på sparkontot

Det känns inte riktigt rätt att ha två miljoner på ett sketet sparkonto om man vill kalla sig någon slags investerare, men jag har mina skäl.

En halv miljon är vikt för skatt, vilken jag tänkt betala före mitten på februari.

Av den halva miljonen är ca 150′ för vinsten på optionerna, 300′ för den sålda lägenheten och resten på det sålda sommarhuset.

De övriga 1,5M tänkte jag spara till i vår och nästa optionsinlösen, vilket går jämt upp med inlösensumman plus reavinstskatt (om jag väljer att ta bort dem från depån direkt).

Tänkte förresten försöka räkna lite på olika scenarier och när det blir fördelaktigt att låta aktierna stå kvar i depån och när det är bäst att flytta till ISK. Min intuition säger mig att för aktier med hög direktavkastning så bör det löna sig ganska snart att föra över till ISK, men vad vet jag.

Lycklig av att spendera?

Att spara pengar har ett otroligt starkt stigma. Vågar man träda fram som en som gillar att spendera mycket mindre än man får in är man direkt en måltavla för folk som vill tala om för en att man förspiller sitt liv, att man inte lever nu, att man är en sorglig typ som inte kan njuta.

Det är ett ständigt återkommande tema, men just nu vill jag bara säga en sak:

Jag blev riktigt lycklig först när jag insåg att jag kan spara pengar, månad efter månad.

Istället för att prata om det fantastiska i att någon gång kanske bli fri från löneinkomst, eller åtminstone köpa sig lite mer fritid eller säkerhet, så ska jag berätta att sparande har gjort mig lycklig.

Enkelt.

Så får de tro mig eller inte, men då har jag i alla fall varit ärlig och kanske sått ett frö.

Vänjer mig vid större volla

Jag minns hur det kändes för några år sedan, när jag satt på jobbet och såg hur aktierörelserna gjorde att min förmögenhet åkte upp eller ner med upp till fem tusen på en dag. Det var som att arbetsinkomsten inte betydde något, vilket är helt fel då kursuppgångarna inte var riktiga inkomster, bara lite volatilitet.

Nu är det lite annorlunda. Jag sitter bland annat med aktier värda över 1,5 miljoner i ett mindre bolag med låg handel, som lätt kan göra att min förmögenhet rasar med 50 000 på en dag.

Då är det viktigare än någonsin att hålla ögonen på det stora målet i fjärran och inte stirra sig blind på att man just nu blir fattigare.

Det är förresten inte lätt att hitta rätt sorts mål på vägen. Man måste ha delmål, men väljer man fel sorts delmål kan man ta fel vägval och fokusera kortsiktigt istället för långsiktigt. Därför är det nog bra att sätta upp sparmål och inte bara delmål för nettoförmögenheten.

Jag har ju en budget som vi försöker hålla, så den får väl fungera som sparmål, annars tittar jag ju väldigt mycket på månadsrapporterna och har varje ny miljon som delmål, på vägen till tian, det stora målet.

Om jag misslyckas med mitt mål

Mitt långsiktiga mål är ju, som för alla andra, att leva på utdelningarna eller av passiva inkomster, vilket jag har satt till uppnått vid 10 miljoner i investerat kapital. Ja, målet är egentligen satt till 10 miljoner i total förmögenhet, men tanken är att vi ska ha ett billigt boende när vi checkar ut, så det kommer nära i alla fall. Känns som 10 är tillräckligt högt att sikta mot…

Men att misslyckas är ju gruvligt och hemskt. Skulle jag våga uttala målet för någon jag känner skulle det kunna bli väldigt jobbigt om de frågade år efter år och vi aldrig skulle uppnå det. Skulle även vara lite tufft angående bloggen och alla rosa scenarier jag målat upp här.

…Men sen tänkte jag efter…

Nu har vi kommit halvvägs. Om vi aldrig skulle bli rikare efter detta har vi i alla fall ett lågt belånat boende (om vi använde kontanter till amortering) och årlig utdelning på ca 130 000 kronor, vilket motsvarar ett par månadsinkomster, och vem skulle säga nej till ett par månaders extra semester per år?

Anledningen till att jag funderar så här är att om jag nämner för någon att målet är att ”gå i pension” eller bli ”ekonomiskt fri” möts jag av skepsis och att det i princip är omöjligt. Jag har svårt att svälja det. Folk låser hellre in sig i en trygg känsla av uppgivenhet än funderar på vad de egentligen säger.

Senast igår kväll när jag satt och drack whisky med en granne råkade jag bara nämna ordet pension och han sa ”ha, tror du att det kommer att finnas någon pension när det är dags för dig”. Och hur många gånger har man inte hört det?

Lyssnar man till lite mer sansade tungor heter det att man kanske måste jobba tills man är 67 eller kanske till och med 70. Så, då kanske ett ambitiöst frihetsmål bara får det klena resultatet att man kan gå i pension i en rimlig(?) ålder av 62. Fortfarande bättre än de flesta.

Alla som funderar i banor av ekonomisk frihet, kör! Ni kan inte misslyckas, man blir friare för varje krona!

Måste upp 1,2 miljoner på ett år

Jag har ju min lilla ovetenskapliga projektion av utvecklingen och måldatumet för decamiljonen, som ni kan utläsa längst ner på månadsrapporterna.

Varje gång jag har en bra månad måste jag justera ökningstakten uppåt och tvärtom, så nu när vi tagit ordentliga kliv på sistone är måldatumet närmare än någonsin. När man tittar på vad det egentligen innebär för t.ex. det kommande året blir skiten dock verklig och aningen otrolig. Vi har ju inga fler sommarhus att sälja och frugan kommer inte att få några extra bonusar likt den i våras.

För att vi ska hålla samma takt om ett år krävs det att vi är 1,2 miljoner rikare (enligt metod ett, den snabbare metoden). Och måldatumet som står just nu är bara tre år bort, vilket hade passat mig ganska väl. Men det betyder ju en dubbling av hela förmögenheten såatteeh…

Känns instinktivt lite tufft, men jag ska spela upp ett scenario så ska vi se.

Bovärdeökning: 400 000
Optionsprogram: 400 000
Fruns ordinarie bonus: 100 000
Aktieutdelning: 100 000
Lönesparande: 300 000
Summa: 1,3 miljoner

Då är alltså inte kursrörelser inräknat på de 2,7 miljonerna vi har investerade. Dessa kan ju radera ut en stor del av de ovanstående posterna, men det är ju lite svårt att uppskatta.

Ovanstående poster är också bara uppskattningar. Det är väl i princip bara lönesparandet och aktieutdelningen som kommer upp i riktigt god sannolikhet.

Men det är i alla fall lätt att se att det inte är omöjligt för den goda utvecklingen att fortsätta. Följs den utvecklingen är det 1,7 miljoner som gäller året efter.

Det är mycket press på det där åttonde underverket…

Tidigare äldre inlägg