Vi har ganska länge hört att det saknas rätt kompetens, annars hade många svenska företag anställt mer. Detta är givetvis vanligt i högkonjunktur, men det kan också vittna om obalanser i utbildning och samhället i stort, eller när det sker en kraftig svängning inom någon industri.

Allt detta kan väl sägas vara uppfyllt i Sverige just nu, men jag måste ändå ställa frågan om hur de räknar på allvarlighetsgraden av detta.

Om man frågar 10 IT-konsultbolag hur många de skulle kunna anställa kanske de säger 100 personer var, om de har rätt kompetens. Statistiken rapporterar då om att 1000 personer saknas, MEN i själva verket finns det bara plats för de 100 personerna hos kunden, där arbetet ska utföras. Resten syns ju bara eftersom behovet från kunden har kommunicerats till 10 olika konsultbolag.

Jag vet inte om det är så man räknar, men det skulle inte förvåna mig. Måste hur som helst vara väldigt svårt att räkna på ett sånt här behov.


Goodbye Sweden

Här kommer ett blogginlägg som inte längre finns kvar via länken jag hade:
Så jag har istället rotat fram det via ”The way back machine”

Jag håller inte med om allt men jag tycker att det är ett viktigt inlägg i debatten och det ska finnas kvar för framtida domar. Polariseringen i debatten är fortfarande påtaglig och beröringsskräcken för många av dessa frågor är beklämmande.

Jag vet inte vem som ligger bakom, men här är hans(?) sista inlägg, från 2,5 år tillbaka.

This is the last post on this blog. I am leaving Sweden for good shortly, and will no longer be following its descent from what was once the third most prosperous country in the world. Frankly, it’s just too damn depressing.

I was born and raised in Sweden, which leaves a cultural mark even though I moved to USA in the 1990s and have spent the better part of my adult life as an American. Coming back for a few years has been a shocking experience.

When I was a child, Sweden was a dull yet very safe place to live. Yes, there was a heavy blanket of socialism and collectivist values covering everything, but there was a core of pragmatism beneath the redness. The intention and goal was always to benefit the citizens, even though they went about things in a backwards manner.

Prime minister Löfven 
Today, it’s as if the inmates are running the asylum. The politicians are participating in a chicken race of “goodness” where everybody tries to one-up each other in caring for the citizens of OTHER countries while Swedish retirees, school children, handicapped and other vulnerable categories of people are thorougly ignored. Violence is exploding. Jihadist Trojan horses are flowing through the porous border along with the tens of thousands ID-less refugees.

But what makes me the most pessimistic about Sweden’s future is how the social fabric itself has been undermined.

Now, to be clear, it is my opinion that modest immigration is healthy for society and beneficial for trade, cultural development and so forth. Protectionism as a concept is counter-productive, while free trade and the ability for skilled labor to go where they’re in demand is beneficial for everyone.

Having said that, what Sweden is doing is something completely different. The once homogenous population has been forever altered by a rapid and massive addition of people from vastly different cultures and value-systems. 26,8% of the population is now foreign-born or with at least one foreign-born parent, and the national census bureau estimates that some 150 000 per year will arrive to the country of just 9,8 million residents.

There simply is no possible way to absorb and assimilate such volumes of people, period. Then you are merely creating ethnic enclaves, which due to incompatible language, culture and job skills become ghettos, which in turns brews crime, misery and extremism. Once the inflow has exceeded the capacity for absorbtion, further immigration only makes the problem worse.

It’s like someone having read that a cup of green tea per day is healthy, so they make it a policy to chug four gallons per day, every day. It’s a good thing overdone to the extreme until it becomes toxic.

Then you have the Swedish school system. There really is no nice way to put it; it’s a complete disaster. The minister of education is a man-boy who spends his time making Youtube-videos showing heart-signs with his hands to boost school results, while university-level students can’t read and comprehend the course literature.

Education minister Gustav Fridolin
Since there is a delay in the changes in the school system, it is only in recent years the full impact of the knowledge-averse “progressive” school system is starting to be felt. Hard facts are largely irrelevant; the important thing is to sit in a group and discuss things until a consensus is reached. But with no hard facts to base the conclusions on, it becomes an exercise in futility because it’s all random assumptions and opinions. As a university-level history student (!) was quoted as saying in newspaper Svenska Dagbladet the other day: “Why would all these dates matter? Who cares in what order things happened?”

That’s not exactly fertile soil for creating the researchers and engineers of the future.

Financially, Sweden is an oddity in that it never had its real estate correction when Lehman Bros went belly-up and the housing market everywhere in the West crashed. Sweden just kept steaming ahead, which means housing is ridiculously overinflated. In Stockholm, the real estate prices increased 19% and in Gothenburg 24% in the last 12 months alone — from an already sky-high level.

Tear-down abandoned house from 1932 with small, unremarkable lot in the outskirts of Stockholm. Current bid: 7,5 million SEK, or close to $900,000.

As a result, personal debt of the Swedish population is at an all-time high. To keep all this afloat the normal mortgage interest rates are at 2% with central bank Riksbanken at -0,25%, and yet a significant portion of the borrowers are hanging by a thread. If and when foreign banks and investors decide it’s time to turn their backs on Sweden (as happened in the early 1990s) there’s going to be a lot of pain.

Then you have the financial obligations going forward. Like much of the western world, there is a demographic change where fewer tax-paying adults are to support a glut of retirees. What makes it especially dire for Sweden is that in addition to the old Swedes, there’s also a ton of elderly immigrants that are granted “family visas” based on younger relatives having been granted asylum. They’ve never paid a dime in taxes, yet enter the system with full benefits from day one. In theory, this would be made up for by the younger relatives working and paying taxes. Sadly, this is not the case; while ethnical Swedes have a 82% employment rate, immigrants only have 57% with non-Europeans coming in at just 51%.

If Sweden was a person, it’d be like the guy with three mortgages, seven maxed-out credit cards and four collection agencies chasing him that just signed a lease for a brand new BMW X6. Simply put, there’s a lot of red ink in the future; it just hasn’t been fully realized yet.

Finally, there’s the sorry state of the Swedish defense. After decades of constant slashing of the defense budget, the extent of Swedish ambition is to stall an invader for a week in a limited area. This with war raging in Europe, Russian missiles pointed at Sweden in Kaliningrad, and Russian submarines and bomber jets openly thumbing their nose at Sweden as they intrude on Swedish territory on a regular basis. The power vacuum in Scandinavia is so tangible you can almost hear a sucking sound as you fly over it. This, too, will require massive investments when the penny finally drops amongst Swedish politicians.

So while I can’t claim to be any kind of authority on macroeconomics or social predictive models, I see red lights across the board.

In some ways, I’d compare the country to a farm. Previously, Sweden acted like a sensible farmer and planted wheat here, carrots there, potatoes over there et cetera, by implementing free schooling, sound infrastructure investments, state-financed research and so forth. A few decades later, they reaped the rewards and climbed the prosperity ladder.

In the late 1960s, this pragmatic line was abandoned as leftist idealist Olof Palme took over. But there was plenty to harvest from previous years, so Sweden continued to be the land of milk and honey for a good long while. Then things started drying up, and the process has been one of gradual erosion and decline since the 1990s.

The famous Swedish health care system is a good example. 120 000 hospital beds in the late 1960s became 20 000 today. Cancer patients are put on waiting lists for months. Entire emergency wards shut down for summer. The crumbling Swedish railroad system is another symptom I examined in-depth last year. The aforementioned defense that now consist of about three fat generals and a rusty rifle (bullets withheld for budgetary reasons).

A sensible farmer would see the problems for what they are and hurry to plant new seeds, so as to return to bountiful harvests of wheat, carrots, potatoes etc. Instead, the Swedish politicians goes by dogma and plants what they think SHOULD grow. So they plant M & Ms, hot dogs and pretzels. The results won’t be fully evident for a few years yet, but as the last reserves of the old harvests are depleted, things will get… Interesting.

From what I can see, there simply is no plausible scenario where these social tensions and future financial committments will not lead to a downward spiral of hardship and strife. I hope I’m wrong. I really do, because I have friends and family I care about that will remain here to see it all play out.

But I won’t. I’ll be back in the US being mad at Obama for being a lying scumbag. And if Trump manages to get elected in 2016? Whoo boy. A racist ignoramus who takes pride in the worst qualities of a cranky eight-year old should make George “Dumbo” Bush seem like Abe Lincoln by comparison. So every country has its problems. USA has its corrupt yokel in office, just as Sweden has Stefan Löfven.

I’d like to thank you for having followed this blog and your many insightful comments. It’s been a wild ride at times with heated debates, but it’s been fun — even when I got hatemail from both left-wingers and right-wingers over the same article.:)

So thank you, and good luck whereever you are.

I allmänhetens ögon

En duktig förälder sparar lite av sina surt förvärvade slantar på ett fondkonto till sina barn, så att de kan köpa lägenhet och bil när de blir vuxna.
Ett kapitalistsvin använder en del av sin förmögenhet att köpa lägenhet och bil till sina bortskämda barn när de blir vuxna. 

Molnet – för oss uppe i det blå

Molnet var ett sånt där modeord jag länge var allergisk emot, även om jag så fort Google Docs (senare Drive) kom var en flitig användare. Dels kunde jag komma åt arbetsdokument från flera olika datorer utan att skicka något, men jag gillade faktiskt också enkelheten i kalkylprogrammet och ordbehandlaren då jag tycker att Microsofts versioner blev överväxta redan för 20 år sedan.

Jag har länge i så stor utsträckning som möjligt använt mig av onlineprogram (webbappar) för att sköta bokföring och bildredigering, till exempel. Dock har lagringen uteblivit. Att betala extra för något som är så billigt att köpa till sin egen dator lockade mig inte.

Men efter försök med slöa (topprankade) nätverksdiskar som ideligen tappar uppkopplingen såg jag mig om igen efter alternativ, och visst fann jag det.

Nu när vi har barn är det mest foton (och videosnuttar) som måste sparas till varje pris. Då räcker det inte ens med en nätverkshårddisk, även den måste säkerhetskopieras och förvaras på annan ort, så att inget försvinner vid brand eller annat.

Idag laddas allt upp automatiskt från våra respektive mobiler. När vi blir gamla kan vi spendera ett år med att titta igenom bara dessa fyra första år med barn. Helt galet vad mycket det blir! Jag kommer ihåg när man betalade dyrt för filmen. Det var lättare att göra album då…

För företag är det givetvis superviktigt att inte förlora information. Söker ni en partner för systemintegration kan ni kolla in Netnordic, som jag har valt att tillägna detta inlägg.

När jag drev företag uppskattade jag mycket att kunna komma åt allt via nätet, men i mitt fall var det lite oproffsigt sammansatt av online-butiken, leveransfirman och betalsystemet. Har man lite mer sofistikerade och egenutvecklade system kan man nog behöva hjälp med att lägga upp det i molnet, inklusive backup.


Lägger barnen

Tänkte försöka skriva ett inlägg från mobilen när jag ligger bredvid barnen då de somnar, istället för att bara Uppröra mig över Facebookinlägg.

Jag är i grunden så lycklig nu som aldrig förr. Men jag undrar om jag hade varit det om jag inte hade sett så ljust på min ekonomiska framtid.

Min lycka grundar sig i familjeliv, hälsa och barn, men jag vet att hade jag inte känt ett hopp och en tydlig tro på att jag kan bli helt fri från lönearbete hade jag inte kunnat känna samma lycka.

Den sortens framtidshopp är ungefär den jag kände under sena tonåren, fast med lägre osäkerhet.

Den framtida golfaren

”Han kom ju upp sig i världen, och då skulle det spelas golf” (citat ur minnet, från Den ofrivillige golfaren). 

Jag har varit elitidrottare i ett par ganska fartfyllda sporter. Jag gillar när man får ta ut sig och köra hårt fysiskt. Dock har jag alltid sett på golf med ett gillande öga. Den fina miljön tilltalar mig och jag har en naturlig fallenhet för mindre dynamiska sporter, typ bowling, dart, bågskytte och dylikt.

Därför har jag alltid sagt att jag ska spela golf när jag blir ”lite äldre”, då det är en sport man kan pyssla med även när man kanske inte är så snabb och explosiv längre.

Härom året var vi och hälsade på min svärfar, som bor på en golfbana, i ett helt annat land, i ett inhägnat bostadsområde (gated community). Dels var det vackert och välordnat, men jag kunde också gå och träna varje dag. Skulle vilja säga att jag fastnade för det, men sedan jag kom hem har jag inte slagit ett slag i alla fall. Småbarn och andra sporter gör att jag fortfarande väntar till jag blir ”lite äldre”.

På firman där jag jobbar åker vi jämt och samt på konferenser, på vilka vi är mycket aktiva. Nu har jag fått tips om en konferens söder om Stockholm där man kan kombinera det obligatoriska ”verkstadspratet” med en härlig golfrunda.

Finns det ett bättre sätt att komma närmare sina kollegor än att gå och småprata på en golfbana? Chefen skulle till och med kunna gruppera så att de som behöver lära känna varandra bättre kan gå i samma boll.

Inte någon nackdel heller att golfbanor ofta har det bästa käket. Min chef är särskilt svag för sånt, så det blir nog lätt att sälja in.

Blåsigt på toppen

Vad händer nu?!

Min fru är i och för sig hyfsat högt upp på stegen i hennes företag, men ändå ganska långt ifrån VD och ledningsgrupp. Nu ska VDn kliva åt sidan och den nye VDn är någon som min fru jobbat nära och även har lovordat henne vid flera tillfällen.

Det kan inte vara dåligt!

Inte för att det kommer att hända något i brådrasket men det känns bra att hon troligen finns på radarn om han behöver någon pålitlig person för någon viktig post i framtiden.

Tidigare äldre inlägg