Jobb och Firma

Ett återkommande argument för att inte spara (snåla) är att man kan vara död imorgon och då har man försakat en massa utan att få något tillbaka.

Jag tänker i samma banor, men är inte så negativ och morbid. Istället funderar jag på om jag verkligen ska snåla idag, det finns ju en chans att jag är multimiljonär imorgon (när mina fantastiska idéer blir verklighet), och då har jag snålat i onödan.

Samtidigt vet jag att att en öppen spis är såå mycket skönare när man är genomfrusen, mat är mycket godare när man är utsvulten och rasten är härligare när man har arbetat hårt.

Jag är beredd att försaka, jag kommer att njuta ifatt, jag lovar 😉

Idag fick jag beslutet om avdraget jag berättade om här.

19 500 tillbaka och glad blev jag! Gjorde misstaget att berätta det för någon i min närhet och kände direkt lukten av en gnutta avundsjuka och det obligatoriska ”vad ska du göra för dem då?”.  Usch vad pengar bränner i fickan på vissa människor.

För min del känns det lite bättre att smälla in 12 000 på min IPS, nu när jag fått dessa slantar.

Såg nya Plus på SVT igår och tyckte att det var riktigt trevligt. Charlie och Mattias (tidigare Lyxfällan) och Åsa jagade företag precis som Sverker, men dessutom tog de tag i ett ekonomiprojekt för en privatperson. Det var en kvinna som behövde styra upp sin ekonomi (och arbetssituation) så att hon skulle kunna gå en kurs i teckenspråk, för att kunna kommunicera med sitt barnbarn.

Det hela var så där långsamt och nedtonat som det bara är på SVT. Inte jättespännande eller fantastiskt men trevligt och lärorikt. Förhoppningsvis är det ekonomiskt lärorikt för alla människor som inte får pengarna att räcka till. Det är också nyttigt att få lite inblick i hur andra människor har det ekonomiskt, det är ju inget folk pratar om normalt.

För min egen del lärde jag mig nog mest att jag absolut alltid måste ha ett buffertsparande, så att jag har råd när det dyker upp något viktigt som detta. Att så många knappt har någon buffert alls är skrämmande, läs gärna Zeds inlägg om det.

Kollade ett avsnitt till av Lyxfällan, där de satte räntekostnaden för boendet på ”Skuld” istället för ”Boende”, vilket passar mycket bättre för mig så jag flyttade mitt bolån på tavlan. Dessutom hade jag glömt CSN på förra tavlan så jag måste verkligen göra en ny. Var tvungen att sänka sparandet till 14000, inte bra. Fick också sänka ”Kläder” och ”Transport” en aning men det är inga problem, mer om det en annan gång. Här är nya tavlan.

Sitter och kollar på gamla Lyxfällanavsnitt och tänkte att jag skulle göra en budgettavla.

Jag räknar alltså som de gör i Lyxfällan, där bolånet går under ”Boende”, inte ”Skuld”.

Samtidigt som det blir ett bra överskott (sparande) är det inte läge att vara självgod. Jag är inte väldigt sparsam och budgetposterna är ganska väl tilltagna.

Jag har gjort mitt val och jag är övertygad om att det är riktigt. Ändå känns det inte bra att ta bort 12000 från mitt sparande och låsa in på ett IPS-konto till pensionen.

Just nu är jag ju väldigt fokuserad på sparandet och min utvecklingskurva mot miljonen, därför är det inte roligt att orsaka ett hack i kurvan. Å andra sidan ligger jag ju en bit över kurvan, så det ska klara sig ändå, även om det inte finns något som säger att jag inte får nå miljonen i förtid.

När man hör om personer som har som mål att bli miljonärer är det lätt att tänka att man börjar på noll. I så fall får vi gå tillbaka lite längre i tiden. Förhoppningsvis har man inga skulder när man går ut gymnasiet. Om man ska gå på högskola är det dock studielån som är det normala. Efter några år, när man förhoppningsvis tar examen har man alltså dragit på sig några hundra tusen i skuld. Skaffar du då ett jobb kanske du vill köpa en lägenhet, och får därigenom mer skuld. Troligen har man ett uppdämt konsumtionsbehov och vill samtidigt ha kläder, möbler och bil.

Det är alltså ganska naturligt att man inleder sitt arbetsliv en bit under noll, eller åtminstone helt utan sparade medel eller särskilt stora utsikter att skaffa det i närtid. Många har den fina tanken att man ska fortsätta vara sparsam som om man fortfarande var student, men faktum är att många, liksom jag, har ett uppdämt behov efter studietiden, både av prylar och upplevelser, så det är ganska förståeligt att man har spenderbyxorna på när man äntligen får det första fasta jobbet.

Hur som helst. När jag började skriva ner mina månadsrapporter hade jag ca. 167 000 kronor i ”nettoförmögenhet”, men jag hade det jag behövde i lägenhet utan topplån, bil, möbler, prylar, hemelektronik, cyklar, sportutrustning och det mesta helt enkelt. Sparandet kunde ge ordentligt avtryck direkt, utan särskilt många, eller stora, oförutsedda utgifter. Det hade tagit ganska lång tid att komma dit, närmare bestämt 8 år. Men det var å andra sidan nästan helt utan fokus på sparande.

Spara gärna ihop till miljonerna, men en bra början är att komma upp till noll.

Jag fick en fråga och eftersom kontakten med er läsare är en stor drivkraft blev svaret till ett nytt inlägg.

Frågan rörde hur jag ser på CSN-lånet och om jag siktar på att betala tillbaka det i förtid. Här är mitt svar.

CSN-lånet är det sista jag rör! Jag skulle antagligen inte ens betala av det om lägenheten var betald och jag hade en miljon till på kontot. Räntan är låg och om jag blir av med jobbet kan jag slippa göra inbetalningar.

Jag gissar dessutom att jag kan få bättre avkastning på mina pengar på börsen eller till och med på sparkonto än jag betalar i ränta till CSN. Dessutom kan jag inte ta det lånet igen om jag skulle ångra mig, på det sätt som man kan om man betalar av sitt bolån (ett annat ganska fördelaktigt lån).

Just nu är det ännu mindre idé att betala tillbaka eftersom räntan på CSN har ett par års eftersläpning, så att jag nu vet att de närmaste 2-3 åren kommer det att vara extremt låg ränta på det lånet.

Tre starka skäl till att inte betala tillbaka lånet alltså. Kommentera gärna, jag vill ha era åsikter på detta.

Jag ska tillägga att jag har det halvgamla lånet (före 2001), vet inte riktigt hur det nya fungerar, bara att det är lite högre återbetalningstakt.

Utgifter är mitt antabus
Det infinner sig en så tydlig psykologisk effekt när man börjar koncentrera sig på sitt sparande. Sparandet i sig självt blir som ett beroende som leder till att man får sina kickar av att se hur sparkapitalet växer. Det är till och med vanligt att man blir fysiskt illamående när man spenderar pengar. Där är jag nu.

Inte ensam?
Jag har i ärlighetens namn inte varit så hårt inriktad på sparande innan jag i september startade denna blogg. Nu börjar det gå lite över styr. Eller, gör det det? När jag surfar runt på många olika ekonomibloggar märker jag att samma ”sjukdomsbild” finns hos många andra. När man väl bestämt sig för att skjuta upp sina utgifter för att i framtiden blir rik är det svårt att rättf’ärdiga några som helst nöjen idag.

Unna mig
Jag märkte detta hos mig själv nu när jag tänkte unna mig och en vän lite lyx i helgen. Det är helt rätt sak att göra och inte på något sätt överdådigt, men ändå får jag en dålig känsla inom mig, så djupt ner i sparivern är jag nu.

Lite nu eller mycket sen
Om jag skulle hitta på att varje sparad tusenlapp idag är värd tvåtusen om tio år får jag väldigt svårt att unna mig någonting alls. Det är inte så lätt att hitta rätt nivå tycker jag. När jag pratar med helt vanliga, icke sparintresserade, människor om detta märker jag att deras nivå ligger på; ”unna dig allt idag, man vet inte om man lever imorgon”, även om de inte går så långt att ta lån för att ha kul nu. Eller, indirekt gör de ju faktiskt det i och med att många inte amorterar på sina bolån.

Kanske är sparande ett beroende, precis som mycket annat. Till skillnad från många andra beroenden har dock detta en tydlig uppsida.

Fullt bottenlån
Jag har ett enda lån, mitt bostadslån på 1 050 000. På det amorterar jag ingenting så det är lika stort som när jag tog det. Här har jag ofta bryderier om hur jag ska göra. Grundidén är att så länge räntan är så låg, och jag tror att jag kan fixa bättre avkastning på pengarna än lånet kostar, så kommer jag inte att amortera.

Dåligt självförtroende
Osäkerheten jag känner bottnar i att jag egentligen inte litar på att jag ska fixa tillräckligt bra avkastning på börsen. Jag har egentligen aldrig lyckats med aktier eller fonder så min historik ser inte bra ut. Samtidigt har jag ett annat, långsiktigt tänkande nu så jag satsar ändå på att min avkastning blir bättre än vad lånet kostar. Jag ska nog ta och räkna på det någon gång, så att jag vet mer exakt vilka tal jag måste slå. Det är ju inte så att jag kan sälja mina innehav och betala hela lånet idag direkt…

Riskvillig
Hade det varit så hade jag inte gjort det i alla fall. Jag är ju i grunden beredd att riskera lite pengar för att ha chansen att få lite extra. Man får inte heller glömma att staten uppmuntrar oss att låna genom att bjuda på avdrag (30%) för räntekostnaderna. Det måste jag givetvis komma ihåg att räkna in när jag gör kalkylen.