Jobb och Firma

Här är ett ekonomipolitiskt inlägg. Jag känner att socialismen är alldeles för stark i debatten och folk vet inte vad de pratar om. 

Det handlar givetvis inte om att vi inte kan städa upp vår egen smuts och att vi måste ha vårt utbygge billigare. Nu ska jag försöka förklara varför det är bra för samhället i stort att ha skatterabatt på vissa tjänster.

Det bästa för Sverige är ju att vi arbetar inom vårt gebit, så mycket som möjligt. Särskilt om vi kan bli befriade från sysslor vi helst inte vill hålla på med, vilket för många kan exemplifieras av städning.

Vi betalar ca 125 kr/timmer för städning. Om jag istället skulle ta ledigt en timme och gå hem och städa skulle jag spara 125 kronor men istället förlora 256 kronor brutto, vilket med min marginalskatt blir ca 128 kronor netto.

Trots att jag tjänar hyfsat blir det alltså ändå ett nollsummespel för mig att jobba över en timme istället för att städa själv. Hade det inte funnits RUT hade jag alltså varit tvungen att jobba över två timmar för att få städat en timme, och så kul tycker jag inte att det är att jobba så då städar jag hellre hemma.

Det är alltså här kärnan ligger. I tjänster med ett-till-ett-förhållanden blir det oerhört dyrt att betala med skattade pengar till någon som också ska skatta fullt för sina pengar. Slutsatsen blir att man gör det själv istället.

Jag kommer på mig med att bli mer och mer intresserad av ekonomi på en lite mer politisk nivå. Nationalekonomi och global förmögenhet är lite spännande, och då är detta en guldgruva:
http://www.di.se/artiklar/2015/10/15/ar-du-rikare-an-90-procent-av-varldens-befolkning/

Som alltid är det viktigt att vara kritisk mot artiklar som denna och särskilt lära sig se bortom rubrikerna.

Vad jag vill att vi ska komma ihåg här är att det är väldigt många människor i Sverige som inte har någon förmögenhet alls, eller negativ förmögenhet, utan att för den skull folk i gemen tycker att de är fattiga.

Ett ganska vanligt scenario är en 25-årig student i storstad med föräldrar i övre medelklassen, som antingen bor i hyresrätt eller i föräldrarnas boende (deras hus eller lägenhet som är betald av dem). Kanske har studenten till och med studielån.

Ett par år senare är personen ute i arbetslivet och tjänar 35 000 i månaden. Hen lever gott men har nu ett bostadslån på 85% av sin bostadsrätt och föräldrarna har gått in med resterande 15%. Studielånet är på 200 000.

I en lågräntemiljö är kassaflödet mycket bra för denna unga människa, men i ett förmögenhetsperspektiv ligger hen på minus i några år.

Jag debatterar detta så ofta jag kan med folk i min närhet som verkar plågade av något slags “white guilt”. Försök att läsa siffrorna korrekt. I detta fall betyder det att förmögenhet är en sak, levnadsstandard är en annan.

Med en gammal bil är det lätt att förvilla sig in i feltänk kring tagna kostnader (sunk cost fallacy).

Jag har haft god tur med mina gamla bilar och den nuvarande har skött sig exemplariskt och bara behövt smärre reparationer. Nu gick dock avgasröret av och ACn fixade jag i våras.

Varje gång man fixat något och nästa sak behöver åtgärd, är det lätt att känna att det är lika bra att göra det också, när man ändå har lagt pengar på bilen. Men faktum är att man inför varje reparation måste se till värdet på bilen och om den är värd reparationen.

Viktigast är att hela tiden försöka se nyktert på sitt bilägande och inte falla in i ägarens bekräftelse (en slags ”confirmation bias”), där man intalar sig att man gjort ett bra val från början. Jag har vänner med bilar från 400 000 till 70 000 som alla säger att det är just en så ny/fin/välvårdad/lågmilad bil man måste ha för att det ska vara tillräckligt säkert och inte kosta för mycket i reparationer.

Så innan jag blir för bekväm i mitt ägande av billig bil måste jag hela tiden hålla koll på totalkostnaden och jämföra alternativ. Kanske är det dags att byta upp sig, men då ska det inte vara ett känslomässigt beslut.