En fågel i handen

Jag har ju berättat om min chans till lite utväxling, min bonus från anställningen, vilken innebär att jag genom en egen insats kunde köpa optioner till ett maximalt värde av strax under 100 tuss och tre år senare lösa in dem till ett pris åtminstone jag tycker ser väldigt attraktivt ut. Men andra verkar inte tycka samma sak…

Det är nästan så jag undrar om det inte är feltryck men jag ser nu att av totala antalet utnyttjade optioner så står jag för 7,5%!!!

Skulle det alltså vara så att jag är så ensam om att tycka att det är en bra deal, alternativt den enda som förstår att det är en bra deal, alternativt den enda som kan avvara en knapp 100-tusing? Av dessa verkar det första alternativet mest troligt.

Har nästan hjärtat i halsgropen av skräcken av att ha gått emot det stora flertalet. Antingen har 400 pers köpt på minimumnivån eller 12 pers köpt på maxnivån som jag, eller någonstans där emellan. Det är i alla fall en nästan obetydlig chans att jag känner någon på företaget som har gjort som jag och tagit max.

Först känns det oerhört skrämmande, men sen lugnar jag ner mig och tänker på att max jag kan förlora är ca 25 000 kronor. Blir istället lite upprymd av tanken på att jag har gått emot strömmen och har en hyfsat stor chans att tjäna flera hundra tusen (brutto), plus att om så få har använt möjligheten blir utspädningen av aktier desto mindre och chansen till vinst högre.

Kan det helt enkelt vara så att en överväldigande majoritet av mina kollegor tycker att en fågel i handen (25 000 kr) är bättre än en möjlighet att ha 10 fåglar (250 000 kr) i handen om tre år?

Annonser

Blire inge hus?

Plötsligt kommer frugan hem efter att ha pratat med någon väldigt nöjd lägenhetsinnehavare och säger att vi kanske inte ska skaffa hus i alla fall.

Det finns alltid något att göra när man har hus och kanske är det inte värt allt slit med vår redan ganska fulltecknade livsstil.

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag hade redan börjat flytta in i tankarna. Istället kanske vi ska köpa en större lägenhet. Men att gå igenom allt vad en flytt innebär och ändå inte få flytta in i ett hus känns inte så lockande.

Det kan vara krävande att leva ihop med någon som alltid lyssnar på den senaste som pratar, men det är okej, det betyder också att hon är öppen för nya åsikter och intryck.

Noll i månadsinkomst

Jag har fortfarande ett suppleantarvode från föreningen och barnbidraget kommer in på mitt konto men i övrigt kommer jag inte att ha ett öre i månadsinkomst resten av året. Tur att frysen är full…
Anledningen är att jag är pappaledig men har tjänat upp till gränsen för statlig inkomstskatt redan i år. Istället för att ta ut 50% från försäkringskassan (som det var tänkt) kan jag strunta i att ta ut något och om jag vill ta ut mer nästa år.

Under en miljon i lön – nej tack

Tänk att kunna säga så… Tänk att ha så bra arbetsmässigt självförtroende och så högt marknadsvärde att man kan säga nej tack när någon erbjuder en 950 000 om året i grundlön för ett jobb man kan tänka sig.

Det är precis vad min fru gjorde. Som ni vet har hon redan ett bra jobb och en hög lön, så när hon blev utplockad och övertalad att ta på sig en större roll tyckte hon att det var givet att även lönen skulle gå upp en hel del. Företagspolicy gjorde dock att de endast erbjöd henne ca 5% upp och således ca 5% under hennes minimum.

Nu kommer hon nog ändå att ta det om de så bara erbjuder en semesterdag extra utöver förra erbjudandet, men det var trots allt ett nej.

Det är lätt att tänka på girighet och att jämföra med arbetare eller fattiga, men det är verkligen irrelevant när man ska förhandla lönen. Det handlar inte om vad som är ”tillräckligt”, det handlar om att få ersättning i relation till vad man bidrar med och hur marknaden har prissatt ens kompetens.

Jag kommer för övrigt inte ens att tänka tanken på vad som är tillräckligt innan familjen bor i huset vi vill ha och vi är skuldfria. Sedan länge är jag däremot väldigt tacksam för ett underbart liv!

Problemet med höga bostadspriser

Vi tar det igen, det är nämligen viktigt!

Det är inte konstigt att folk blir lite glada när deras bostäder stiger i pris. Det betyder nämligen att deras nettovärde ökar, och om de inte räknar på sånt betyder det att de har lite mindre andel belåning på sitt hus, alternativt har väldigt mycket pengar att hämta ut från en eventuell (och ganska ovanlig) exit från boendemarknaden.

Men vad som i själva verket händer är att folk blir mer och mer beroende av sina inkomster. Vi är ett bra exempel på det. Särskilt nu när vi har barn vill vi känna oss så fria som möjligt och ha råd att vara lediga när jobbet tillåter (vilket är mycket när man har barn). Men sneglar vi mot hus så suger det direkt upp allt vi har på sparkontona, plus att vi blir hårdare knutna till våra jobb och stadiga inkomst.

Med ett netto på en halv miljon dollar skulle vi teoretiskt sett kunna hyra en lägenhet och klara av att betala hyra och mat med avkastningen på dessa pengar, som investerat kapital på hyfsat säkra utdelningsaktier.

Men istället är vi på väg in i husägande och kanske ett årtionde av hårt arbete för att få tillbaka vår skuldfrihet.

Om jag skulle prata arv med far

Pappa har en del pengar undanstoppat men eftersom min mor har minimal pension och kommer att leva för evigt kommer det troligtvis att gå åt och inte bli något kvar till mig och min bror.

Det är helt okej för mig, jag och min fru är som bekant på väg att bli förmögna själva. En tanke jag ändå bollar är vad min far har för inställning till min och min brors situation.

Han vet att vi har bra inkomster men har inte någon koll på att vi även har en hyfsad förmögenhet. Min bror har det inte, och har även lånat av far vid flera tillfällen.

Om det var så att han skulle favorisera min bror i ett eventuellt arv skulle jag bli besviken på honom. Inte för att vi prompt måste ha pengarna utan för att det är den ultimata dåliga lärdomen för hur man ska handskas med pengar.

Husprat kring brf-grillen

Så här års är det extra lätt att umgås med grannarna eftersom man bara kan samlas på gården istället för att bjuda hem varandra. Vi bjöd en familj på grillat och eftersom en annan familj hängde på gården fick de också vara med på ett hörn.

Förresten kom jag och min fru på att det just nu är det enda sättet jag inte är snål på, jag bjuder gärna hem andra på schysst mat. Skulle inte få för mig att bjuda någon annan på krogen men kommer de till oss på grillat blir det inte nån fläskytterfilé inte, det blir fina styckdetaljer och kravmärkt.

Vi tre ”karlar” började prata hus när vi stod vid grillen. Vi hade just varit och tittat på ett 7-miljonershus. En annan kille berättade hur han bråkar och bråkar med banken för att få låna mer. Det är lite tufft att få till eftersom de bara har hans inkomst just nu. Han försöker förklara för banken att de behöver mindre kvar per månad än deras modeller säger, plus att han gärna vill låna mer än 85% av värdet.

Jag säger det inte eftersom det skulle låta för drygt, men banken vill låna ut mycket, mycket mer är vi är bekväma med att låna. Vi har ett lånelöfte på 10 (tio) miljoner!

Relativt sett utifrån månadskostnaden är det kansek rimligt att vi får låna mer än dubbelt så mycket som våra grannar, eftersom våra inkomster är så mycket högre, men är det verkligen så att folk med höga inkomster aldrig blir av med jobbet och om de skulle bli det så får de lika välbetalda jobb igen? Banken verkar tycka det i alla fall.

Tidigare äldre inlägg