Jobb och Firma

Märkte just att JoF har treårsjubileum, vilket jag tänkte fira med bloggens första enkät!

Välj det svar som är närmast sanningen.

Jag kan dela med mig av lite statistik också eftersom du var snäll och svarade på enkäten.

• Jag har skrivit 608 inlägg
• Bästa dagen var 15 september (nyss alltså) som hade 1 055 sidvisningar
• Totalt har JoF 238 000 sidvisningar och 2 000 kommentarer
• De som har kommenterat mest är Legendarisk och Lundaluppen
• Bästa månaden är denna, vilken har drygt 14 000 sidvisningar
• Mest inlänkar ger 40 procent 20 år och Lundaluppen
• Mest utgående klick har Miljonär innan 30 och Fri som fan fått

Bara fem år kvar tills mitt topplån är avbetalat!

Jag får ut mer för bilen än vad jag har lån på den!

Jag behövde bara ta hälften i lån på den nya bilen!

(hört av vänner och kollegor)

Allvarligt människor, lägg ribban lite högre så att ni kan vinna nån gång!

Ibland får jag möjlighet att prata riktig privatekonomi med folk och då njuter jag. Jag tvingar inte på någon snacket utan uppmuntrar bara dem att prata.

Senast var det ett par kollegor som kom att prata om bilar och lån med mig. Den ena hade en ”billig” bil, för 85 000 men ändå ett lån på den. Hennes sambo är bilintresserad och var därför tvungen att ha en med 300 hästar. För honom var det omöjligt att köpa en bil som hade färre hästar en den tidigare, en ganska jobbig tvångstanke tycker jag.

Den andra sa att de inte hade några billån men att de å andra sidan hade köpt två bilar genom att utöka huslånet.

Hur kan folk som tjänar mer än mig, alltså över 40 000 per månad, inte ha råd att köpa en bil de trivs med. Eller kanske snarare, hur kan de inte lyckas spara ihop till den bil de vill ha.

Den ena pratade även om att de letar efter ett sommarställe. Det är antingen det eller ett riktigt hus (de bor i radhus). Hur i hela friden går det ihop med att ha två billån? Har man billån så kan man antagligen inte utöka huslånet (som den andra kollegan gjort). Varifrån kommer då kontantinsatsen till en sommarstuga?

Min gamla rumskamrat pratar om att köpa en lägenhet till. Han ska alltså ha två ettor… Logiken är den att han kan få ett lån till att köpa en etta utan att först sälja den befintliga ettan, men han kan inte få ett lån till en tvåa. Det är så många saker som är tokigt med detta att jag inte ens blandar mig i att försöka ge råd.

Eftersom vi så småningom måste ha en familjebil så har jag redan kollat runt i ett par månader, men jag avskyr att köpa bil och har skjutit upp det. Plötsligt dök det upp en bra kandidat på bilfirman nära oss, så vi drog dit och slog till. Inte så fasligt mycket köpångest eftersom den bara kostade 23 000.

Samma kväll svängde vi förbi konkursutförsäljningen av Barnens hus. Det mesta var utplockat redan vid 30% rabatt i början på utförsäljningen, men när vi kom dit kunde vi ändå köpa skötbord till 50%, babyskydd till 70% och någon mammagördel och topp för nästan ingenting.

De 2 000 vi la på babyprylarna lyckades jag pruta på bilen, så att så länge bilen ännu är okej så är jag nöjd med köpet.

Jag förväntar mig nästan att någon av er ska säga att jag misshandlar min familj eftersom jag köper en så billig bil. Det kommer mer detaljer i ett senare inlägg, men när jag pratade med en kollega så fick jag den gamla klyschan att man måste ha många hästar under huven för att kunna göra säkra omkörningar…

Jag är mer den typen som låter bli att köra om. Jag har aldrig haft en motorstark bil, det verkar alldeles för beroendeframkallande och det verkar även locka fram dåligt beteende. Men det starkaste skälet för mig är nog att det är dyrt. Dyrare inköp och mer soppa.

Det är i alla fall en säker gammal Volvo jag har skaffat, och jag är faktiskt lite förvånad över hur mycket bil man får för pengarna på begagnatmarknaden idag.

Hängde just en vecka i Spanien hos min frus bekanta som flyttat dit. Det blev mer intressant än jag trodde eftersom vi pratade mycket om deras fantastiska hus och hur de kunde skaffa det. Att ett hus kostar 5 miljoner (500 000 €) är ovanligt dyrt i Spanien, så det är ett fint hus, även om de lyckades få det för 3 miljoner till slut.

Poängen är att de betalade kontant för huset. Nästan allt fanns i besparingar, varav en miljon kom från ett arv och en miljon kom från en lyckad lägenhetsaffär.

Det ingick många historier i detta, men en instikt som jag tänkte dela med mig av var hur den ekonomiska vardagen skiftat totalt för dem. De gick från att ha två skyhöga inkomster, gott om besparingar men höga kostnader, till att bo kungligt men ha låga inkomster och inga pengar att spendera på nöjen.

Det är nog inte förrän man är i det som man vet om man är beredd att offra spenderarpengarna för att bo i sitt drömhus. Det kanske känns så, men när man plötsligt tröttnar och vill ut och resa eller komma hemifrån och blåsa lite pengar på krogen kan man inte det för man är fast i sin dröm. Inte för att de kände så men det är en situation som skulle kunna uppkomma.

De kunde inte gå med ut och äta på finrestaurangen, men jag lovar att frukostmüslin smakade fantastiskt på deras stora balkong med milsvid utsikt. Jag har nog aldrig träffat ett ”fattigt” par som jag tyckt mindre synd om.

Plötsligt slog det mig. Jag har sån känslomässig vinkel när jag ska göra av med pengar och nu har jag kommit på vad det beror på.

Jag kan se framför mig hur hårt jag har kämpat för att tjäna dessa pengar. Denna känsla finns inte där om man har fått pengarna lättvindigt. Det var skillnad för mig när jag var barn och fick gratis pengar, då brydde jag mig inte om hur jag brände dem.

Min dröm är att pengarna ska komma så lätt i framtiden att jag inte har några problem med att ”slösa”.

Även om det är några år kvar innan vi ska flytta till hus så är drömmen väldigt levande. Det jag inte får ihop är hur vi ska vara skuldfria, gärna med en avkastande förmögenhet, samtidigt som vi bor i en villa i närheten av området vi är i nu.

Så länge frugan har en sån position som hon har nu har jag svårt att se att vi kan bo längre ut på landet. I och för sig skulle man kunna tänka sig att hon bytte jobb men det mest sannolika är nog att det är storstad som gäller i hennes karriär. Alltså blir det nån 5-7 miljonerskåk som kan bli aktuellt och därigenom mer än hela förmögenheten i huset, vilket vi inte vill långsiktigt.

Hade man vetat att bostadspriserna skulle ligga kvar eller stiga framöver också var det ju inte ett problem, men med en ganska överhängande bubbla vill man inte köpa hus om man ska flytta några år senare.

Jag ska säga också att husdrömmen är ett STORT hus på landet, med uthus och lador som jag kan använda för min verksamhet. Till det gärna en hel del mark för andra projekt.

I och för sig kanske mitt stora drömhus på landet kostar lika mycket som vårt lilla interimhus i förorten, så då behöver jag inte oroa mig för någon bostadskrasch. Då kan vi köpa när behovet finns och sedan ”byta jämnt” till samma prisklass på landet, oavsett om det kraschar eller inte. Det vi behöver göra är att spara mer pengar och se till att vi får ett avkastande kapital eller en tillräckligt lönsam verksamhet, för att kunna få vår frihet.

För oss ekonomibloggare är det väldigt lätt, lån ska betalas tillbaka.

Det har i alla fall varit lätt för mig, men nu börjar jag fundera.

Om jag följer klassiska principer för att bli ekonomiskt oberoende måste jag givetvis börja med att bli skuldfri. Men om jag ska bo i det högvärderade stockholmsområdet och ha ett liv här, hur ser egentligen mina valmöjligheter ut?

Stora värden bundna i boende ställer till det så mycket. Om vi jobbar hela livet för att bli skuldfria så kanske vi har ett hus för 8 miljoner när vi går i pension. Ska vi då börja ta ut dem pengarna i något ofördelaktigt seniorlån? Eller är det bättre att göra som de flesta andra och leva järnet istället för att amortera, och på så sätt betala enorma summor i ränta genom hela livet?