Jobb och Firma

När min sambo märkte att jag är sparsam och vill bli rik så frågade hon misstroget vad mitt mål var (många människor har inga mål och fortsätter därför för alltid att vara ”snåla”). Jag kunde dock direkt berätta om mina mål och min dröm om ekonomiskt oberoende.

Hon är numera helt inne på att spara, investera och sånt, men hon har ännu inte formulerat något mål! Det blir givetvis inte lika bra resultat om man inte har några mål med sitt sparande eller investerande, så jag försöker råda bot på det. Detta inlägg skriver jag för att reda ut mina egna tankar kring detta.

Om hon trivs med sin nya arbetsplats och jobbar kvar inom liknande tjänster resten av sitt arbetsliv kommer hon att ha råd att göra i princip vad hon vill av normala utsvävningar. Köpa nya bilar är inga problem, fint boende, utlandssemestrar varje år och inte minst, ett fett pensionskonto som sätter guldkant på tillvaron efter 65.

Det är alltså svårt att spela rikedomskortet till en sån människa. Hennes utstakade väg innehåller allt som normala människor drömmer om.

Men vad den karriären inte kan ge henne är tid! Många finner det fantastiskt utvecklande och skulle inte byta sin karriär mot något, och det är inget fel med det. Men vad gör du om det jobbet försvinner eller om du plötsligt tröttnar? Finns det något undanlagt eller har du någon annan inkomst?

Det som brukar bita på de flesta är frågan om ifall de skulle vilja ha en valmöjlighet att gå i pension vid 60 istället för vid 67. De flesta kan sätta sig in i situationen att de någon gång kan tänka sig att göra något annat än att arbeta. Att göra det när man är 70 och inte orkar resa längre låter väl inte så kul.

Så, vad skulle då hennes mål kunna vara?

20′ sparade per månad skulle ge 240′ om året. Vid en tillväxt på 5%, återinvesterade, skulle det på fem år bli 1 326 000, med en årlig avkastning på 66 000, alltså drygt en och en halv nettomånadslön för henne.

1,5 nettomånadslön i avkastning efter fem år kanske ni tycker är löjligt, men tänk då som så att hon efter fem år på jobbet skulle få 6 veckors extra semester varje år, det hade väl varit ganska bra.

Jag har fått ränteutbetalningen på mitt sparkonto hos Hoist. Det blev 6 154 kronor för 2011.

Dock är det generellt så att inkomster beskattas  automatiskt och avdrag får vänta till deklarationen. Alltså betalade Hoist bara ut 4 308 kronor.

Den skatten kommer givetvis att kvittas mot mina ränteutgifter, men det tar ju lång tid innan man får tillbaka dem.

Hur som helst, jag är glad att jag inte har varit fullsatsad på börsen under 2011.

En av de första sakerna jag ville hjälpa min flickvän med, efter att vi först börjat prata detaljer om vår privatekonomi, var att skaffa ett riktigt sparkonto åt henne.

Men första försöket stannade på att ingen av oss förstod hur Handelsbankens bankdosa fungerade på andra hemsidor (med eller utan kabel).

Det andra försöket strandade på att den förbannade Macdatorn hon har inte funkade som den skulle tillsammans med Bank-ID. 45 minuter i telefon med bankens kundtjänst var en riktig mardröm, som inte heller ledde fram till en lösning.

Nu har jag äntligen styrt upp det, på min PC, och fixat ett sparkonto på Hoistspar. Det gick smärtfritt och hon blev godkänd som kund på en gång. När bank-ID är installerat på datorn tar det bara tio minuter att fylla i formuläret on-line och bli godkänd för sparkonto.

300 000 satt på hennes bankkonto, utan ränta, som nu är överfört till ett riktigt sparkonto. Efter skatt tjänar hon alltså drygt 500 kronor i ränta per månad. Jag är en bra investering för henne 🙂

Jag får inget från Hoistspar för detta inlägg och jag vill påpeka att det finns många nischbanker med bra sparränta. Jag gillar dock Hoistspar. 

För en person med en vanlig inkomst är det ganska lätt att motivera sparande. Man förklarar vikten av att ha en buffert och hur mycket pengar det finns att spara på att aldrig behöva ta en kredit eller ett topplån eller billån. Att ha några tusenlappar över varje månad ger en också valfrihet att köpa den där resan eller uppgradera boendet när den fina möjligheten dyker upp.

Men hur övertygar man någon som med lätthet sparar 15 000 kronor i månaden att inte spontanköpa en kappa eller tänka på att kolla vilken ost som har extrapris denna vecka?

För en del människor är det stötande att vilja bli snuskigt rik och till och med fyllt med skamkänsla att välja ett billigare alternativ än den som tjänar hälften så mycket.

Min sambo känner mycket väl till min syn på sparande och har ett närmast skamset uttryck när hon har köpt portionsförpackad lax för 240 kr/kilo eller föreslår att köpa en möbel som inte kommer från IKEA.

Själv slits jag mellan två känslor. Jag sparar gärna så mycket jag kan, för jag vill sluta jobba så snart som möjligt. Men jag kan ju inte heller förebrå henne att vilja ha fina saker av sånt hon bryr sig om, hon tjänar ju dubbelt så mycket som jag gör.

Samtidigt blir ju inte jag rikare av att hon har en bra inkomst, så varför ska hennes möbel- och utsmyckningslust drabba mig? Hon anser sig fortfarande vara sparsam, men absolut inte lika sparsam som jag (som inte heller är supersparsam), men jag gissar att de personer hon kommer att umgås med på nya jobbet antingen kommer att påverka henne så att hon vill ha lika fina saker som dem, eller att hon får avsmak för allt sånt och inser att lyxkonsumtion kan vara innehållslöst.

Jag anser mig vara både manlig och jämställd. Jag är stor och stark, ganska tuff och gråter aldrig. Men vad definierar egentligen manlighet? De saker jag räknade upp är manliga attribut men jag anser absolut att man kan vara manlig även om man inte besitter dessa.

Jag förstår inte varför man ska stå och kissa bara för att man är man. Det är bra att kunna ta till det om man måste, för att man är utomhus eller för att man är på krogen och någon jävla mansgris har pissat ner sitsen, men allvarligt, det stänker små droppar utanför toaletten även om man har perfekt träffsäkerhet och det vill jag bespara mitt eget och andras badrum.

Det är alltså inte huruvida man står eller sitter som definerar manlighet.

Jag är starkt för jämställdhet som bejakar det manliga och kvinnliga. Jag tror absolut att man kan vara jämställd i ett förhållande hur man än väljer att dela upp sina roller och om man väljer att ha kvar sina könsstereotypa attribut.

Är det omanligt att tjäna mindre än sin kvinna?
Om man går tillbaka bara en eller två generationer var det nästan otänkbart att en kvinna skulle kunna vara den som drog in mest till hushållet, så självklart hänger det kvar i folks bild av hur en man ska vara. Men den tiden är förbi! Det gäller inte bara för män att släppa bilden av att deras manlighet är kopplad till hur viktiga de är för familjeekonomin, det gäller också för kvinnorna att behålla ödmjukheten och inte antyda något om att den gamla stereotypen lever och genom detta skada partnerns känsla av manlighet.

Jag känner tills vidare bara stolthet och trygghet i att min kvinna tjänar väldigt bra. Jag är säker på att det kommer att uppkomma situationer där jag på ett negativt sätt blir påmind om min marginaliserade roll som försörjare, men jag hoppas att det blir från utomstående, inte från henne.

För två månader sedan lånade jag ut pengar till mina vänner. Se inlägg:
https://jobbochfirma.wordpress.com/2011/07/21/osakert-lan/

Nu går lånetiden ut och eftersom mina vänner inte hade full koll på hur länge pengarna skulle hållas på detta konto så kan de betala tillbaka först en månad för sent.

I kontraktet vi skrev att lånet efter två månader ska övergå från en fast ersättning till ett annuitetslån med 8% ränta. Jag kommer alltså att bli bank närmaste månaden och ta ut en saftig ränta. Det känns väl inte jätteroligt att ta en hög ränta av sina vänner, men det var ju inte meningen att de skulle låna pengarna i mer än två månader så det är precis som vi kom överens om. Det är också en bra motivator för att de ska betala så fort de kan. De kommer troligen att betala av hälften på en gång.

Om de lånar 200′ i en månad blir förtjänsten: 200 000 * 0,08 / 12 = 1 333 kronor, eller 933 kr efter kapitalvinstskatt.

Om man litar på sina gäldenärer är det inte så tokigt att låna ut pengar. Lånar jag ut till banken får jag just nu 3,15% och alltså 8% på den ”privata” marknaden.

Men nej, jag tänker inte utöka min bankverksamhet. Den var bara till för att täcka ett akut kontantbehov för mina vänners välskötta företag.