Jobb och Firma

Den proffsiga favoritbloggen Cornucopia skriver ofta i nedsättande termer om bostadsrätter och ”klubbmedlemskap i bostadsrättsföreningar”. Som alltid har han väl underbyggda argument och sätter verkligen fingret på riskerna med bostadsrätter.

Men det är dags att någon pratar lite om fördelarna med boendetypen bostadsrätt!

Först och främst fungerar det! I praktiken fungerar de flesta bostadsrättsföreningarna förträffligt. Ja, man äger bara en del i en ekonomisk förening som kan dra på sig hemska skulder och misskötas, men i realiteten kontrolleras ekonomin av väldigt kompetenta förvaltare och revisorer så det är ovanligt att de kommer på obestånd.

För det andra är det en extra säkerhet att ha en massa nära grannar som bryr sig om det gemensamma huset och den gemensamma gården. När du är på semester är det andra som larmar om vatten skulle läcka, pannan skulle lägga av eller obehöriga smyger omkring.

För det tredje får man gemensamma utrymmen man inte skulle kunna drömma om som villaägare. I vår förening har vi ett fullt utrustat gym, bastu, två lekplatser, snickeriverkstad med maskiner i massor, samlingslokal med kök, tvättstugor där man kan tvätta 50 kg kläder på en och en halv timme!

Kom inte och säg att det är värt noll bara för att man inte i sanning äger mark, sten och trä. Värde kan också komma av hur det fungerar i realiteten och vad det tillför mig som ”ägare” eller ”klubbmedlem”!

Märkte just att JoF har treårsjubileum, vilket jag tänkte fira med bloggens första enkät!

Välj det svar som är närmast sanningen.

Jag kan dela med mig av lite statistik också eftersom du var snäll och svarade på enkäten.

• Jag har skrivit 608 inlägg
• Bästa dagen var 15 september (nyss alltså) som hade 1 055 sidvisningar
• Totalt har JoF 238 000 sidvisningar och 2 000 kommentarer
• De som har kommenterat mest är Legendarisk och Lundaluppen
• Bästa månaden är denna, vilken har drygt 14 000 sidvisningar
• Mest inlänkar ger 40 procent 20 år och Lundaluppen
• Mest utgående klick har Miljonär innan 30 och Fri som fan fått

Bara fem år kvar tills mitt topplån är avbetalat!

Jag får ut mer för bilen än vad jag har lån på den!

Jag behövde bara ta hälften i lån på den nya bilen!

(hört av vänner och kollegor)

Allvarligt människor, lägg ribban lite högre så att ni kan vinna nån gång!

Ibland får jag möjlighet att prata riktig privatekonomi med folk och då njuter jag. Jag tvingar inte på någon snacket utan uppmuntrar bara dem att prata.

Senast var det ett par kollegor som kom att prata om bilar och lån med mig. Den ena hade en ”billig” bil, för 85 000 men ändå ett lån på den. Hennes sambo är bilintresserad och var därför tvungen att ha en med 300 hästar. För honom var det omöjligt att köpa en bil som hade färre hästar en den tidigare, en ganska jobbig tvångstanke tycker jag.

Den andra sa att de inte hade några billån men att de å andra sidan hade köpt två bilar genom att utöka huslånet.

Hur kan folk som tjänar mer än mig, alltså över 40 000 per månad, inte ha råd att köpa en bil de trivs med. Eller kanske snarare, hur kan de inte lyckas spara ihop till den bil de vill ha.

Den ena pratade även om att de letar efter ett sommarställe. Det är antingen det eller ett riktigt hus (de bor i radhus). Hur i hela friden går det ihop med att ha två billån? Har man billån så kan man antagligen inte utöka huslånet (som den andra kollegan gjort). Varifrån kommer då kontantinsatsen till en sommarstuga?

Min gamla rumskamrat pratar om att köpa en lägenhet till. Han ska alltså ha två ettor… Logiken är den att han kan få ett lån till att köpa en etta utan att först sälja den befintliga ettan, men han kan inte få ett lån till en tvåa. Det är så många saker som är tokigt med detta att jag inte ens blandar mig i att försöka ge råd.

Eftersom vi så småningom måste ha en familjebil så har jag redan kollat runt i ett par månader, men jag avskyr att köpa bil och har skjutit upp det. Plötsligt dök det upp en bra kandidat på bilfirman nära oss, så vi drog dit och slog till. Inte så fasligt mycket köpångest eftersom den bara kostade 23 000.

Samma kväll svängde vi förbi konkursutförsäljningen av Barnens hus. Det mesta var utplockat redan vid 30% rabatt i början på utförsäljningen, men när vi kom dit kunde vi ändå köpa skötbord till 50%, babyskydd till 70% och någon mammagördel och topp för nästan ingenting.

De 2 000 vi la på babyprylarna lyckades jag pruta på bilen, så att så länge bilen ännu är okej så är jag nöjd med köpet.

Jag förväntar mig nästan att någon av er ska säga att jag misshandlar min familj eftersom jag köper en så billig bil. Det kommer mer detaljer i ett senare inlägg, men när jag pratade med en kollega så fick jag den gamla klyschan att man måste ha många hästar under huven för att kunna göra säkra omkörningar…

Jag är mer den typen som låter bli att köra om. Jag har aldrig haft en motorstark bil, det verkar alldeles för beroendeframkallande och det verkar även locka fram dåligt beteende. Men det starkaste skälet för mig är nog att det är dyrt. Dyrare inköp och mer soppa.

Det är i alla fall en säker gammal Volvo jag har skaffat, och jag är faktiskt lite förvånad över hur mycket bil man får för pengarna på begagnatmarknaden idag.

Hängde just en vecka i Spanien hos min frus bekanta som flyttat dit. Det blev mer intressant än jag trodde eftersom vi pratade mycket om deras fantastiska hus och hur de kunde skaffa det. Att ett hus kostar 5 miljoner (500 000 €) är ovanligt dyrt i Spanien, så det är ett fint hus, även om de lyckades få det för 3 miljoner till slut.

Poängen är att de betalade kontant för huset. Nästan allt fanns i besparingar, varav en miljon kom från ett arv och en miljon kom från en lyckad lägenhetsaffär.

Det ingick många historier i detta, men en instikt som jag tänkte dela med mig av var hur den ekonomiska vardagen skiftat totalt för dem. De gick från att ha två skyhöga inkomster, gott om besparingar men höga kostnader, till att bo kungligt men ha låga inkomster och inga pengar att spendera på nöjen.

Det är nog inte förrän man är i det som man vet om man är beredd att offra spenderarpengarna för att bo i sitt drömhus. Det kanske känns så, men när man plötsligt tröttnar och vill ut och resa eller komma hemifrån och blåsa lite pengar på krogen kan man inte det för man är fast i sin dröm. Inte för att de kände så men det är en situation som skulle kunna uppkomma.

De kunde inte gå med ut och äta på finrestaurangen, men jag lovar att frukostmüslin smakade fantastiskt på deras stora balkong med milsvid utsikt. Jag har nog aldrig träffat ett ”fattigt” par som jag tyckt mindre synd om.

Plötsligt slog det mig. Jag har sån känslomässig vinkel när jag ska göra av med pengar och nu har jag kommit på vad det beror på.

Jag kan se framför mig hur hårt jag har kämpat för att tjäna dessa pengar. Denna känsla finns inte där om man har fått pengarna lättvindigt. Det var skillnad för mig när jag var barn och fick gratis pengar, då brydde jag mig inte om hur jag brände dem.

Min dröm är att pengarna ska komma så lätt i framtiden att jag inte har några problem med att ”slösa”.

Även om det är några år kvar innan vi ska flytta till hus så är drömmen väldigt levande. Det jag inte får ihop är hur vi ska vara skuldfria, gärna med en avkastande förmögenhet, samtidigt som vi bor i en villa i närheten av området vi är i nu.

Så länge frugan har en sån position som hon har nu har jag svårt att se att vi kan bo längre ut på landet. I och för sig skulle man kunna tänka sig att hon bytte jobb men det mest sannolika är nog att det är storstad som gäller i hennes karriär. Alltså blir det nån 5-7 miljonerskåk som kan bli aktuellt och därigenom mer än hela förmögenheten i huset, vilket vi inte vill långsiktigt.

Hade man vetat att bostadspriserna skulle ligga kvar eller stiga framöver också var det ju inte ett problem, men med en ganska överhängande bubbla vill man inte köpa hus om man ska flytta några år senare.

Jag ska säga också att husdrömmen är ett STORT hus på landet, med uthus och lador som jag kan använda för min verksamhet. Till det gärna en hel del mark för andra projekt.

I och för sig kanske mitt stora drömhus på landet kostar lika mycket som vårt lilla interimhus i förorten, så då behöver jag inte oroa mig för någon bostadskrasch. Då kan vi köpa när behovet finns och sedan ”byta jämnt” till samma prisklass på landet, oavsett om det kraschar eller inte. Det vi behöver göra är att spara mer pengar och se till att vi får ett avkastande kapital eller en tillräckligt lönsam verksamhet, för att kunna få vår frihet.

För oss ekonomibloggare är det väldigt lätt, lån ska betalas tillbaka.

Det har i alla fall varit lätt för mig, men nu börjar jag fundera.

Om jag följer klassiska principer för att bli ekonomiskt oberoende måste jag givetvis börja med att bli skuldfri. Men om jag ska bo i det högvärderade stockholmsområdet och ha ett liv här, hur ser egentligen mina valmöjligheter ut?

Stora värden bundna i boende ställer till det så mycket. Om vi jobbar hela livet för att bli skuldfria så kanske vi har ett hus för 8 miljoner när vi går i pension. Ska vi då börja ta ut dem pengarna i något ofördelaktigt seniorlån? Eller är det bättre att göra som de flesta andra och leva järnet istället för att amortera, och på så sätt betala enorma summor i ränta genom hela livet?

I år har det varit nästan helt tomt på inlägg från JoF, förutom månadsrapporterna.

Först och främst har det berott på att jag varit mer försiktig med min tid. När jag var tjänstledig blev det tydligare för mig vad som var produktiv tid och inte. Jag tycker att det är trevligt att skriva och jag tror att jag behöver skriva av mig lite, men i tävling med allt annat så förlorade skrivandet i alla fall.

Nu tar jag mig lite tid att skriva igen, men det är ingen idé att lova något, det är alldeles för mycket viktiga saker som händer framöver som är prioriterade långt före skrivandet.

– Edit. Ångrar att jag gav mig in i diskussionen och ångrar att jag la ut den här. Ni behöver inte läsa detta, det blev bara passivt aggressivt slöseri med tid. 

Blandade mig i kommentarsfältet på den nya bloggen Kan jag bli rik.

En annan ekonomibloggare och jag kan inte komma överens så jag undrar om ni kan hjälpa till. Har jag tappat det eller är det så att jag ändå har rätt?

Jag lägger inte ut inlägget och kommentarerna här utan ni får gå till den andra bloggen och läsa:

http://kanjagblirik.blogspot.se/2013/07/varfor-man-ska-ta-ett-csn-lan-om.html?showComment=1374400454172#c9117251439222900940

• Börsen ner 20′ för min del 
• Ingen lön kom in, det verkar som att det blir en månads eftersläpning efter att jag kom tillbaka från ledigheten
• Försäljningen i HB var tangerat rekord på ca 60′
• Försäljningen i eget AB var 11 000

Det är alldeles för hetsigt just nu för att jag ska lyckas hålla samma koll som jag har gjort förut. Jag hinner inte ens laga mina enkla måltider så jag blir tvungen att köpa lunch för första gången på ett och ett halvt år.

Ni märker också att jag nästan aldrig skriver. Det är av samma anledning, livet och företagen har nått gränsen nu, jag blir tvungen att hårdprioritera. Det händer så sjukt mycket just nu, jag önskar att jag hann med att skriva om allt.

Trevlig sommar på er och skön semester!

Mycket händer när man får lite mer tid att planera själv. Jag styr nu mina dagar nästan helt som jag vill, men hur ska jag kunna maximera nyttan av det?

En sak jag bara måste prova är ”polyfasisk sömn”, alltså att sova mer än en gång per dygn och på så sätt få lite effektivare, och därmed kortare, total sömn.

Det finns många varianter, läs mer den som vill: http://en.wikipedia.org/wiki/Polyphasic_sleep

För att inte vara för extrem vill jag prova den där man sover 4,5 timmar på natten och sedan tar två tupplurar, fördelat jämnt på resten av dygnet.

Jag skissar lite lätt på en modell där jag stiger upp 0730, vilket innebär att jag måste lägga mig klockan 0300. Men då innebär det att min tupplur bör ligg runt 1400. Hade nog varit bättre om den kunde ligga lite tidigare, direkt efter lunchen. Den andra tuppluren skulle komma lite väl sent också, typ 2030. Där hade varit bättre om det kom antingen direkt efter middagen eller till och med ännu tidigare. Jag vill helst styra det så att jag inte tupplurar när frugan är hemma och vill umgås.

En annan väg skulle vara att stiga upp mycket tidigare, för att kunna lägga tupplurarna ungefär så som jag vill ha dem. Hade ju varit underbart att se solen gå upp och se folk gå till jobbet, men jag tror inte att jag pallar det. Jag är hemskt morgontrött och i gengäld är jag en riktigt kreativ nattuggla som får mycket gjort efter midnatt.

Är det någon annan här som har provat? Jag har surfat runt lite på bloggar och sånt och ser att misslyckandefrekvensen är väldigt hög.

Jag kan tänka mig att det är lättare att handskas med returer och krävande kunder när man har högre omsättning. När man är liten är varje försäljning så viktig och varje retur inte bara pajar siffrorna, den gör också ett hål i självförtroendet och förtroendet för produkten.

Nu har ju jag några år i branschen, men med nya företaget är det ännu tufft att få returer eller kunder som inte är helt nöjda.

Med fler beställningar vet jag att den känslan kommer att ge vika, och jag kan lugnt vila mig mot statistiken, att det är värt pengarna med generösa returer och nöjda kunder.

Läste ett ärligt och tänkvärt inlägg på en blogg jag följer:
http://milstolpe.blogspot.se/2013/01/6-skal-till-att-jag-aldrig-kommer-bli.html

Jag tror att Ekonomisk Vishet har slagit huvudet på spiken och talar för väldigt många människor i Sverige idag. De flesta har alldeles för mycket uppdämda ”behov” för att någonsin kunna ta sig ur hamsterhjulet och nå ett relativt oberoende i sitt ekonomiska liv.

Själv tror jag alldeles säkert att jag kommer att bli ekonomiskt oberoende långt innan pensionen, men precis som alla andra måste jag slåss mot vissa ”vill ha”.

Här kommer 5 saker som skulle kunna stå i vägen för mitt ekonomiska oberoende:

1. Jag vill ha barn. Det kommer att skapa massor med direkta och indirekta kostnader, men kommer också att påverka vår intjäning negativt.

2. Jag vill bo i ett fantastiskt hus. Lyxprylar suktar jag inte efter, jag tycker inte om att resa så mycket eller äta ute, men jag vill så småningom bo i ett stort och modernt hus.

3. Det är ganska osannolikt att jag kommer att göra karriär, så en större inkomst måste komma från företagande, vilket givetvis kan misslyckas.

4. Min fru förstår inte riktigt sparsamt leverne. Jag bearbetar henne och hon vill gärna bli ekonomiskt oberoende, men hon har en väldigt stor ryggsäck av frikostigt spenderande bakom sig.

5. Mitt risktagande blir större och större. Även om jag tidigare har varit ganska försiktig har jag nu köpt ett företag och ett sommarhus, vilket jag nu renoverar till hög kostnad. Mycket kan gå fel.

Det finns många anledningar till att amortera, men när man tänker på följande:

Jag lånar just nu till 2,55% ränta och sparar till 2,9%

Ja, det är sant, drömmen är verklig, jag gör som på Ebberöds bank, lånar pengar och sätter in dem på sparkontot. På det tjänar jag ett räntenetto, helt galet!

…finns det då någon anledning?

Visst finns det psykologiska aspekter. Om jag inte är tillräckligt mogen för att spara det jag egentligen skulle ha amorterat funkar det ju inte.

För sitt boende bör man ta höjd för renoveringar och underhåll. Det kan man göra genom att amortera eller genom att spara. Jag väljer att spara.

Samtidigt säger experterna att man inte kan låna sig rik. Det stämmer nog till viss del. Det är för lätt att tappa begreppen och kanske använda pengarna istället för att spara dem.

En sak vi skulle kunna göra är att låna på vår sommarstuga och på så sätt lätt få ut en halv miljon. Vi kan säga att det ska användas till renovering. Istället sätter vi in dem på banken. Ränteskillnaden är alltså just nu 0,35% vilket på ett år blir 3 500 kronor (2 450 efter skatt). Inte alls att förakta, men knappast värt besväret och kostnaden att ta ut ett pantbrev och gå igenom bankbyråkratin.

Okej, så jag ska inte gå så långt, men jag tänker inte amortera i brådrasket.

Men hur fantastiskt är då egentligen detta? Varför går inte alla och lånar max och sätter in på sparkontot?

Jo, för att man måste ha något att låna emot, typ ett hus eller en bostadsrätt, som har något övervärde att belåna. Min fru sitter till exempel med en halv mille på sparkontot och tjänar 2,9% ränta. Om hon istället skulle köpa en sommarstuga (till) för dem pengarna, belåna den, och sätta in pengarna på banken, så skulle hon bara tjäna räntenettot, alltså 0,35%. Detta gör att det inte finns någon mening med att göra på detta sätt, om hon inte vill ha stugan förstås.