Jobb och Firma

Vårt lilla hus ligger på ofri grund, alltså någon annan äger marken som det står på. Det ingår i avtalet att vi köper det först när marken är avstyckad och sammanslagen med huset till en ny fastighet.

Nu visar det sig att den naturliga avstyckningen blir sådan att vår tomt blir dubbelt så stor. Vi får betala kanske 75 000 extra men det är det definitivt värt.

Har man tålamod är det inte alls någon dum idé att investera i mark, det kommer troligen inte att sjunka i värde och det är stor chans att det blir värt mycket mer. Gör man till och med något som höjer värdet, till exempel drar dit kommunalt vatten och styckar av tomter kan man göra miljoner, men det är bra om man kan lite om hur sånt fungerar innan man börjar.

Det tråkiga med mark är att det är svårt att få avkastning innan man säljer det. Arrendera ut brukar inte ge så bra pengar. Kanske mer en investering att ha istället för guld eller nåt annat inflationssäkrat. Det är ju lätt att ta hand om, inte någon risk för stöld eller skadegörelse och bara lite underhåll om man bryr sig att hålla undan för buskar och sånt.

Jag pratade aktier med en vän och blev beskylld för att vara pessimist. Han menade att jag var tråkig när jag sa att krisen troligen inte var över. -Det är väl bra om börserna går upp, det är väl bra om det går bra för världen.

Jag var tvungen att ta ett par djupa andetag och samla mig lite, innan:

Ja, det är bra om det går bra för världen och jag önskar att det gör det. Men det kommer ändå aldrig att gå bra hela tiden, upp sedan ner är normalt och om jag förbereder mig på nedgång gör det inte mig till en dysterkvist.

OCH, att börsen går upp betyder inte att det går bra för världen! Börsen är en rädd hare och en kaxig mops, en reaktionär vindflöjel som är designad att överreagera.

Om pessimisterna tar med sig paraply och optimisterna hoppas att det inte kommer att börja regna så hör jag hellre till pessimisterna.

Jag hade förmånen att få träffa en kille som förklarade lite om en investering som jag har lite svårt att förstå. Han tillhör den ganska stora grupp som är beredd att investera i en uthyrningsfastighet trots att den går back varje månad. Anledningen är givetvis att han tror att värdet kommer att fortsätta upp i framtiden.

Till saken hör att han är australiensare, boende i Sverige. Där har marknaden skenat ännu mer än här, plus att de inte har någon tidigare bostadskrasch i minnet, så de är övertygade om att de inte kommer att ha råd med ett boende om de skulle flytta tillbaka till Australien när priserna har stigit till himlen.

Man kan alltså se det som att han har köpt ett hus som en ”hedge” mot stigande huspriser. Tanken är väl inte helt dum, men det är i alla fall inte i linje med min filosofi att förlora pengar på det varje månad.

Tydligen är det jättevanligt att göra så i Australien. Känns lite som USA för finanskrisen…

Finns det någon som resonerar likadant här?

Idag köper jag min första fastighet. Det är sommarstugan jag pratade om häromdan.

Min syster drog sig ur (kanske mest för vår skull) och vi har bestämt oss för att slå till. Vi har haft fler vänner där för att kolla, så även om vi inte sett stället själva, mer än på foto, så har vi en ganska bra bild över vad det är vi köper.

Det känns bra, trevligt och spännande. Det känns som att jag för en gångs skull vågar ta en möjlighet som plötsligt dyker upp.

Det finns mycket att göra på huset, men jag vill gärna ta ett principbeslut på att vi inte gör något själva, utan hyr in proffs för att kunna frigöra oss själva och kunna använda ROT-avdraget. Jag har just läst 4 hour work week och det jag kan ta till mig direkt är väl att inte försöka göra allt själv.

Jag vet inte när pengatransaktionen kommer att bli av, men just nu kan jag inte casha min del, som min sambo tänker göra, eftersom jag har lånat ut två hundringar som jag ska få tillbaka i början på december. Det blir nog banklån för min del alltså. Dags att ringa och förbereda banken, men det lär inte bli några problem.

Min käre far presenterade en ganska unik möjlighet igår. En vän till honom får köpa en sommarstuga av en släkting för ett underpris. Släktingen är inte intresserad av sommarstugan, är gammal och har tillräckligt med pengar. Själv vill vännen gärna göra det lätt för sig genom att sälja huset utan att gå genom en mäklare. Min far fick alltså ett erbjudande om att köpa, men eftersom han inte vill ha något nytt projekt just nu fick han skicka vidare erbjudandet till sina barn, alltså mig och min syster.

Vännen vill ju tjäna lite på affären också, så priset satte han till mellanskillnaden av vad han betalar och 80% av ett uppskattat marknadsvärde. Det blir en slutsumma på 600 lusing, vilket blir 40% i rabatt på den miljon det skattade värdet är.

Min sambo gick igång på detta direkt och tyckte att vi skulle köpa det osett. Vi måste nämligen bestämma oss väldigt snart och har inte tid att åka dit.

Min syster och hennes man måste också backa ur för att det ska bli riktigt bra. Vi har inget emot att dela det dem dem om det bara hade varit att använda som sommarstuga, men eftersom det gärna kan renoveras lite, och de inte har några pengar att få loss, så skulle det inte vara optimalt att ha dem med. Sedan måste man vara överens om att hyra ut eller sälja om sånt skulle bli aktuellt. Här krävs det lite fingertoppskänsla.

Med i beaktandet måste givetvis tas att en sättning på bostadsmarknaden är trolig. Alltså kan vår miljonstuga vara värd kanske 600′ om tre år. Vi har dock inte bestämt oss för om detta är en investering eller om vi kan tänka oss att rent av ha detta som en sommarstuga själva.

Klart är dock att en del av vårt överskott kan användas till att renovera och därigenom skapa mervärde och använda ROT-avdraget. För 200 loppor om året kan vi få stället skinande snyggt om två år. Investeringar på 400′ skulle kosta 200′ efter avdraget (plus material förstås), sen är bara frågan med hur mycket värdet har höjts.

Jag har tagit ett principbeslut på att jag ska börja köpa aktier för mina sparpengar. Men det kan mycket väl vara så att botten fortfarande är ganska långt borta så jag vill absolut inte gå in för hårt ännu. Jag vill alltså dela upp köpen över ganska lång tid, men HUR lång och hur mycket ska jag kasta in åt gången?

Vi antar att jag fortsätter spara 15 tuss i månaden. Det gör att om jag vill minska mitt sparkonto till förmån för aktier måste jag investera mer än så varje månad. Eftersom 15 papp ändå är ganska mycket i min värld kan jag väl i och för sig börja med det, men för sakens skull vill jag räkna på hur mycket jag ska investera per månad för att jobba ner ca 450 lax till noll, månad för månad.

(450/12)+15=52,5

Jag ska alltså investera 52 500 kronor per månad i ett år för att då ha investerat alla mina sparpengar (och de jag har utlånade till firman), inklusive de 15 000 som tillkommer varje månad.

Det skulle kännas väldigt läskigt att investera så mycket, men… jag har ju många gånger sagt att jag är beredd att satsa lite för att bli rik.

Jag skulle alltså om ett år ha investerat över 700 000 på börsen! Undrar om jag kommer att våga…

För första gången i min aktiekarriär har jag fått en utdelning som är mer än kaffepengar. Mina 400 H&M gav mig 3800 kronor i utdelning och en sån slant rynkar jag inte på näsan åt.

Vad jag ska göra för pengarna? Nja, det är så att jag har lite belåning på aktiekontot just nu, så jag låter det bara beta av lite av den.

Belåningen skaffade jag mig för att jag tyckte att Avanzas ”Superlånet” var så fördelaktigt att jag hellre använde det än tog ut pengar från mitt sparkonto.

Är H&M en bra aktie eller inte framöver? Inte sjutton vet jag, därför är det gott att den genererar lite reda pengar i alla fall.

Oskyldiga beskyllningar gör mig väldigt arg. I dessa kristider är det mycket föraktfullt prat om folk som ”skor sig på andras olycka”. För mig är det väldigt viktigt att hålla isär begreppen och utröna vad som är moraliskt förkastligt och inte.

Det är de som vågar köpa värdepapper när allt ser som mörkast ut som senare kan stå som stora vinnare, utan någon märkbar ansträngning. Varför skulle detta vara moraliskt tvivelaktigt? Någon har blivit nervös och sålt, eller varit tvungen att sälja, men om det inte hade funnits några köpare hade de blivit tvungna att sälja ännu billigare, så varför bli arg på den som till slut köpte.

Detsamma kan sägas om företag som går omkull. Ägaren kunde inte driva det vidare utan blir tvungen att sälja till någon med resurser och mod. Hade inte denna köpare funnits kanske företaget hade gått i konkurs istället. Är det en elak opportunist?

Om ett företag som tillverkar mediciner tiodubblar priset när en epedimi kommer kan vi börja prata om huruvida det är moraliskt försvarbart eller inte. Självklart finns det en marknadsekonomisk förklaring till prishöjningen, efterfrågan har skjutit i höjden, samtidigt som det kanske finns ett begränsat utbud. Är det mer rätt att de som är snabbast att reagera, eller har bäst kontakter, ska få köpa billigt, än att de som har råd ska få köpa. Denna frågeställning är lite tuffare, men enligt utan ett självklart svar.

Man hör ibland om att folk som får sina egendomar sålda på exekutiv auktion blir arga på de nya ägarna eftersom de skor sig på deras olycka. Jag förstår att man kan vara känslosam i det läget men det finns ingen logik i det. Om inte den köparen fanns skulle de ha fått ut ännu mindre för sin egendom och därför haft kvar mer av skulden.

Jag kan tänka mig att dra denna moraliska gräns. Om det inträffar en katastrof och jag tänker; ”hur kan jag tjäna pengar på detta”, så är det omoraliskt. Om jag tänker; ”hur kan jag hjälpa andra”, är det givetvis god moral. Den tredje vägen är; ”hur kan jag erbjuda det folk behöver så att de med tacksamhet gör mig rik”. Jag skulle vilja hitta en bättre formulering men jag tror att den tredje vägen till och med kan vara det som gagnar mänskligheten mest i längden.

Den enes död är den andres bröd, det stämmer fortfarande, men vad folk måste förstå är att så länge inte den andre är ansvarig för den enes död så är det inget fel på moralen.

Jag har ju skrivit om att jag inte besitter särskilt stor kunskap eller självförtroende vad gäller aktiemarknaden. Dock har jag ju aktier så jag tycker att det är på tiden att jag visar mitt innehav.

De senaste transaktionerna är att jag har sålt Mekonomen och köpt CDON och fler H&M.

Ni ser mina innehav längst ner i den högra kolumnen.

Ekonomi är en av de få sakerna min pappa gärna pratar om så jag brukar gilla att fråga honom om privatekonomi, företagande och aktier. Han har handlat en del med aktier i minst 15 år och ibland har det känts som att han har velat göra det på heltid.

När jag frågade honom om börsen i förra veckan sa han dock att han var på väg ur helt och hållet. Han var trött på förluster och trött på att vara längst ner i näringskedjan och få reda på saker sist. Han verkade bitter helt enkelt. Så pass att han nästan skyllde på att man inte kan lita på folk i börsforum (!?).

Samtidigt som han till mig har förordat försiktighet verkar det som att själv har spelat på små bolag och snabba affärer.

Det känns väldigt tråkigt att han har tappat tron på börsen och ännu värre att han inte lyckades bygga någon förmögenhet att leva loppan för nu när han är pensionär. För min egen del ska jag ta det som en lärdom och inte behandla mina innehav som lottsedlar, utan försöka hitta de stabila, vinstgivande företagen, köpa och ”glömma bort”.

Många är de som sagt att deras bästa investering är deras hus. Och det stämmer att de flesta människors bästa investering är deras boende, det kanske till och med gäller för mig. Men det kommer inte att gälla hela mitt liv.

Den främsta anledningen till att det är den bästa investeringen svensken i gemen har gjort är att de inte har gjort några andra investeringar. De har egentligen trott att de konsumerat, men istället har de köpt något, med stor hävstång i och med hög belåning, som sedan har haft en fantastisk värdestegring.

Jaja, börsen har gått ännu bättre än bostäder, beroende på vilken tidsperiod man räknar, men man köper inte aktier för en miljon med 150′ i kontantinsats.

Jag ökar ju på min nettoförmögenhet ganska snabbt just nu men ligger förmodligen långt efter många av mina jämnåriga, bara för att jag inte har gjort någon ”bostadskarriär”. Jag var ganska sen ut i arbetslivet och hade lite andra omständigheter som gjorde att det dröjde fem år efter min första anställning innan jag köpte mitt eget boende. På de åren ”förlorade” jag kanske 300′ uppskattat på vilken lägenhet jag troligen hade valt.

Jag skulle således ha suttit med bara några hundra tusen i skuld istället för den miljon jag har idag. Klart att jag önskar att jag hade köpt en lya direkt när jag fick jobb men jag går inte och är bitter. Det kommer chanser hela tiden och jag vill lära mig ta vara på dem.

En stark anledning till att jag inte kommer att slå till på huset är att jag inte fick det att gå ihop i uthyrningskalkylen. Jag ville alltså ha ett, om än så litet, positivt kassaflöde för huset. Om kalkylen går ihop på det sättet är den enda belastningen att sparpengarna jag sätter in i huset inte förräntar sig.

Om jag inte får ihop en sån kalkyl måste jag räkna med värdeökningen, vilken i och för sig kan vara betydande om man renoverar ett ställe ordentligt, men med den stora renoveringskostnaden och den långa tidshorisonten är det inget som lockar just nu.

En av de saker jag verkligen tagit till mig av Robert Kiyosaki är just att skapa positiva kassaflöden. Jag vill inte ha ”investeringar” som kostar mig pengar, jag vill ha sådana som lägger pengar i min ficka.

Därför satsar jag helst väldigt försiktigt i början, för att se om det finns någon bärighet i idén, för att sedan, när kassaflödet visar sig positivt, är beredd att återinvestera vinsten och därigenom höja insatsen. Detta gäller alltså för mina två företag, jag kan inte säga att jag investerat i så mycket annat. För aktier gäller väl inte riktigt denna filosofi, även om jag gillar utdelningar.